Göteborgsposten – 3 november 1863, sida 1

WA.Ww —— — — det sasaväckande förspelet. De vilja åtminstone, dessa vestmakter, uttänja det diplomatiska fälttåget litet längre, oaktadt furst Gortschakolf låtit dem vet a, att ryska regeringen tröttnat dervid och sjelf åtager sig hela det moraliska ansvaret för hvad som sker i Polen. Detta är summan af saken! Diplomaterna skola er sätta sig ned att skrifva noter — i logiskt bindande noter, hvilka skola ådag: alägga att Rysslands beteende mot Polen strider mot folkrätten och all annan rätt, att det förlorat sin fördragsenliga rättighet till Polen m. m. m. m. Och sedan? Ja, sedan vestmakterna och Österrike låtit Ryssland veta detta, skall det helt lugnt svara, att de trenne makternas uppfattning af saken får stå för deras egen räkning och att det för sin del ämnar följa sina egna idcer och ställa och styra hur bäst det behagar inom sitt eget gebiet. Och sedan? Ja, sedan börja floderna frysa och äfven sjelfva hafvet, så att ingen engelsk-fransk flotta kan manövrera i Ostersjön. Snö faller då i tunga massor på det olyckliga Polens slätter, och de af insurgenterna, som ej duka under för den moskovitiska öfvermakten, skola duka under för hungern och kölden, der de irra omkring som jagade vilddjur i de stora skogarne. Men vestmakterna? Ja. de kunna ju trösta sig med att ha bistått Polen i det allra längsta — med pennan. Men blir detta verkligen en tröst? Har den polska frågan då verkligen i ingen framtid? Skall icke Napoleon förstå att tiden nu är inne att godtgöra hvad han sjelf och hvad hans farbror brutit genom det polska rikets återställande? Polackarne ha visat att nio decenniers exempellösa förtryck endast stärkt deras nationalitetskänsla och frihetskärlek — att de äro värdigare än någonsin att utgöra en mäktig stat, ett bålverk mot moskoviternas halft mongoliska barbari. Skall icke engelska regeringen inse att det är dess pligt att i detta fall träda emellan tyrannen och hans offer — att det nu, om någonsin, gäller att stäcka den ryske örnens vingar? Dessa skola måhända eljest växa så, att de ej blott öfverskugga de närmast liggande grannländerna utan äfven detta stolta Albion, som nu så yfves al sin frihet och sitt ljus. Då Polen delades af sina tre rofgiriga grannar, sutto England och Frankrike med korslagda armar och betraktade stillatigande det ohyggliga skådespelet. I dag, då Polen vrider sig med förtviflans krampaktiga ansträngningar i sina fåfänga försök att befria sig ur Rysslands klor, sitta vestmakterna ännu med korslagda armar, ehuru ej stillatigande. Måtte de ej nöja sig med att ha höjt sin röst till Polens förmån i den gudomliga och menskliga rättvisans namn, utan måtte de äfven höja de starka armar, Gud gitvit dem, för ondskans och ötvervåldets hämmande och den svages värnande mot den starke!!! Så önskar man i det på folk och penningar fattiga, men frihetsälskande och moskovithatande Sverige. Dylika pia desideria motsvara närmast enkans skärf i offerkistan. I Tyskland har regeringarne brådtom, och surstar och statsmän bry förgälves sina kloka hufvuden för att reda de många kinkiga härkfvor, hvarmed de äro öfverhopade. De ha neml. utom sin normala verkningskrets en mängd frågor, som fordra lösning, och som hota att växa dem öfver hufvudet. Pro primo ha de sin egen tyska förbundsfråga, som börjar att göra sina upphofsmin lika mycket bryderi, som den redan gjort hofvet i Berlin eller kanske rättare sagdt, hofvet i Gastein och Baden-Baden, enär detta hot på senare tider gasterat och badat på dessa ställen. Man har försökt att draga sig ur klämman genom en konferens i Närnberg, men de derstädes rådslående herrarne, tycktes ej ha hittat de vises sten, då de ej kommit till annat resultat än att ännu en gång uppmana Wilhelm den Oetterrättlige att samtycka till förbundsreformen. bå detta naturligtvis icke kan ha någon annan påföljd än att kung Wilhelm ännu en gång sätter sig på sina höga hästar och afspisar sina enträget bedjande förbundsbröder med ett bleklagdt nej:, så är det klart att det är en blott och bar pro forma ceremoni, som knappt är värd att tala om. Men sedan kommer den egentliga trågan att algöras, då det skall visa sig om Österrike och dess anhang ha courage att sluta ett förbund utan Preussen, hvilket blir nästan detsamma som ett förbund mot Preussen. Vackra utsigter för Tysklands omskrifna och omskrikna enighet eller enhet. Den andra frågan, som håller på att göra de tyska statsmännen grå hår, ifall de ej redan ha dylika, är naturligtvis den slesvigholsteinska. De ha hotat med exekution för