Göteborgsposten – 3 november 1863, sida 1

ROSmopolitesk ölversigt. Den polska srägan är hvarken död eller färdig att lägga sig i idej för vintern; den gör tvärtom lika mycket buller af sig som någonsin förut. Den står der dyster och gåtfull och trotsar såväl de praktiska statsmännens som de teoretiska kannstöparnes skarpsinnighet. Den kan väl för tillfället skymmas bort at andra frågor; man kan tröttna af den just för dess svårlöshets skull och försöka att glömma den, men innan man vet ordet at, stiger den åter fram och visar sig i sin gigantiska, sin europeiska, sin på en gång fruktansvärda och hoppgifvande gestalt. Det är en fråga, som ej kan dö så länge den polska racen ej är utdöd, och så länge orden frihet och menniskorätt ännu förstås af Europas folk. Det arbete, som Alexander II och hans satraper och legoknektar åtagit sig, är lika svårt som ohyggligt, och sjelfva de gräsligheter, hvarigenom de söka närma sig sitt mål, aflägsna dem i sjelfva verket derifrån. De arma förtrycktas klagan väcker genljud, och patrioternas förtviflade kamp mot de moskovitiska tyrannerna väcka sympati öfverallt, der icke mensklighetens ädlaste instinkter törqväfts. Den polska frågan krätver en annan och bättre lösning än den, som Alexander och Gortschakoff. Muraview och Berg vilja gifva densamma. Men hvarifrån skall denna lösning komma? Vestmakterna, som tyckas ha fått till sin mission en viss uppsigt öfver det öfriga Europa och se till att den ena medlemmen at den stora statsfamiljen ej går den andras rätt för nära, eller med audra ord, att spela polisens roll i dessa ords moderna betydelse — skola dessa vestmakter blunda, då de se dagligen och stundligen hvad som under sjelfva medeltiden skulle väckt häpnad, uttöras at ryssarne? Nej! Vestmakterna skola ej blunda — de kunna det ej med bästa vilja i verlden för skams skull. De skulle ohjelpligt kompromettera sig, om de ej såge hvad hela verlden ser. Om Ryssland gjort de ringaste koncessioner, om det mildrat sitt system i Polen eller åtminstone fernissat upp det litet, om det afskedat Berg och Muraview och gilvit dem till efterträdare personer med rättskänsla eller åtminstone med litet humanitet, skulle vestmakterna troligen anförtrott Polen åt czarens hulda omvårdnad och laggt sig att sofva på saken. Men nu då ryska regeringen i ord och handling hånar de diplomatiskt intervenerande makterna på det mest irriterande sätt, se dessa, för att kunna upprätthålla sitt anseende i Europa och ej ohjelpligt skada det moraliska inflytande, hvaraf de ha sådant behof för framtiden, sig tvungna att ej lemna Polen åt dess öde — åt det öfver all beskrifning gräsliga öde, hvartill det redan timade utgör