Göteborgsposten – 3 november 1863, sida 1

mark visste att det hade vänner i viken och stod på sig. Nu vore det en förödmjukelse för Tyskland att ej uppfylla sin hotelse, mena deras tyska majestäter, högheter och excellenser, och rusta sig derföre att krossa Danmark och Sverige-Norge med på köpet, ifall det skulle behöfvas. Men de tyska köpmännen och andra förståndiga menniskor — ty det finns lyckligtvis förståndiga menniskor öfverallt här i verlden och tillochmed i Tyskland — skaka på hufvudet och antyda sannolikheten att Frankrike och England taga Danmarks parti och göra en vördnadsfull, men ihärdig opposition mot de krigslystna maktegande. Få se hvem som segrar — det högtförnäma oförståndet, som vill riskera allt för nöjet att få plundra en svagare granne på äkta medeltidsmanär, eller det sunda borgerliga förståndet, som tänker: bättre en tågel i handen än tio i skogen. Hellenernas konung har gjort verklig furore i Paris; isynnerhet ha ipar blifvit eharmerade af den ungdomliga fraichenur, som så i fysiskt som i moraliskt hänseende utmärker denne monark. När de fingo veta att han åtnöjt sig med att njuta af opera-representationerna från sin loge och afslagit det artiga anbudet af en upptäcktsresa bakom kulisserna, steg entusiasmen till sin höjd. Kejsaren har också feterat honom på allt upptänkligt eller åtminstone rimligt sätt. Han har gifvit splendida middagar för honom, roat honom med militära skådespel, hvarvid halfvilda spahis och helvilda turcos uppträdt i sina nationalkostymer och sedan på afrikanskt manår druckit kaffe på exercisplatsen. Vidare har Napoleon III skänkt sin lille kunglige gäst ett Storkors af Hederslegionen till leksak och slutligen — hvilket väl var ännu bättre — lofvat att stödja hans tron med franska bajonetter, ifall han — den kunglige pilten förstås! — skulle tycka förr eller senare att den började att vackla. Dylika löften äro goda att ha att vädja till — särdeles om de äro ärligare menta än den kejserlige sfinxens vanliga. Apropos om kejsare, så kan det vara betänkligt nog för ett laad, som har en kejsare, men ännu värre är det för det, som har tvenne dylika. Jag menar nu icke tvenne kejsare pretendenter, sådana som forst Rom och senare det tyska riket hade gång efber annan, alldeles som kristenheten hade två och till och med tre påfve-pretendenter, enligt hvad historien förmäler. Jag menar i stället ett der verkligen tvenne legitima kejsare existera jemte hvarandra på grund at landets egendomliga författning. Ett sådant rike är Japan, hvilket rikt utrustadt i alla afseenden äfven är det på furstar. Ej nog att det har daimios — oroliga länsfurstar som spela småkonungar och föra krig med sjelfva England i öfverflöd; — det har äfven en Mikado och Taikun, d. v. s. en högvördig kejsare och en rätt och slätt lekmanskejsare. Nu bär det sig ej bättre än att den ecklesiastike kejsaren är osams med den verldslige. Den förre hade verkligen öfverlistat den senare, som för öfrigt misstänktes tör alltför starka sympatier för engelsmännen. Taikun satt i ett slags civil arrest i Mikadons residens, men — hast du mir gesehn? — en vacker dag är fågeln flugen ur buren, och nu residerar Taikun åter i Jeddo i allsköns majestät och herrlighet. Så går det till i Japan. P YV. . 2