Göteborgsposten – 30 oktober 1863, sida 1

preussiska regeringen nödsakas, att fatta ett afgörande beslut. Dess sympatier tillhöra Ryssland, i hvilket hon ser sitt stöd för upprätthällandet af sina absolutistiska tendenser. Regeringen skall derföre på intet vilkor ställa sig i Vesterns leder. Kanske skall hon, för att i ett så farligt ögonblick undvika den inre kampen och söka att tumma på en alltid vibrerande sträng hos folket: fosterlandskänslan, tillochmed vilja rycka i fält med Ryssland, liksom förr en gang ropande på den heliga kampen mot arffienden på andra sidan Rhen, alltunder det Ryssland står bakom och med ett hånleende förtjust gnuggar händerna af belåtenhet öfver att Tyskland går dess ärenden. Något sådant skulle kunna inträffa; men vi hoppas, att det ej skall ske. Kan väl tyska folket glömma, huru de åt detsamma gifna löften 1814 sedan dess besvikits och trampats under fötterna. Kan det glömma de varningar dess skarpsyntaste politiska män gifvit det? En annan riktning tillhör hädanefter tyska folkets politik. Man kan ej nog ofta framhålla polska folkets historia som en spegel för detsamma. Polackarne sågo i tyskarne sina värsta fiender, sina farligaste antagonister. För den inbillade faran från vester glömde de den verkliga faran från öster — ja, slöto sig alltmera till ryssarne, deras naturliga allierade, tills de blefvo af dessa alldeles uppslukade. Huru var det med tyskarne 1813? För faran vesterifrån, en fara som aldrig kunde vara mera än tillfällig g, förgato de faran från öster. De tilläto Ryssland stiga ännu närmare deras gränser, ja mot en futtig ersättning i det styckade offret, träda alldeles intill dem. Och ännu i denna stund lider Tyskland deraf. Tryckningen från öster hvilar på det som en mara och hotar att qväfva det. Att nu upprepa Polens exempel voro ett sjelfmord. Tysklands folk måste derföre, vill det sjelft sitt eget lit och välvara, gå med Vestern, skulle det ock nödgas tvinga sina furstar att handla i öfverensstämmelse med detsamma. Den parlamentariska kampen i Preussen är endast förspelet. En abdikation, en tronförändring der i vesterns anda skall följa, och resultatet deraf måste bli ofantligt. De är möjligt, att preussiska regeringen skall söka behålla neutralitetet i denna öfverhängande polska fråga. Men neutralitet synes oss vara omöjlig, alldenstund tryckningen utifrån måste bli stark och de inre förvecklingarne när som helst kunna antaga en extrem karakter. Att emellertid tyska folket sjelft vill och önskar freden (åtminstone den upplystare delen derinom), är nawurligt, och detta framgår ätven at dess liberala organers sträfvan, att hålla nere den dansk-tyska frågan, på det icke för denna rarssfrägar, om vi så få kalla den, den närvarande inre situationens vigt må glömmas af tyska folket. Men de tyska furstarne, eller åtminstone deras representation, tyska förbundet, föra ett helt annat språk. Det är tydligt, att de hysa en viss truktan för såväl enhetsrörelsen hos tyska folket som utgången at den konstitutionela förvecklingen i Preussen. Segrar det liberala partiet, har äfven folkets enhetsrörelse fått en stöt framåt, som skall slunga en stark våg mot furstarnes feodala rättigheter och rubba dem. En enhetsrörelse, sådan furstarne sjelfva ville maniera den, vore antaglig; men sådan folket vill den, våga de icke. Någonting måste derföre vidtagas, för att rikta folkets uppmärksamhet och, om möjligt, smeka dess nationalkänsla, och sålunda letades tv isteträgan med Danmark fram ur pappershögarne på gröna bordet i Frankfurt. Danmark skulle qväsas. Dess förtryck mot den del af tyska nationaliteten, som lyder under det, skulle hämnas — och sålunda