Göteborgsposten – 30 oktober 1863, sida 1

från den öfverhängande faran; ett veto af en tysk furste har i dessa dagar gjort en nödig gemensam tysk representationsreform tillsvidare omöjlig. I Polen hade ej folket ni ågon sjelfbestämningsrätt; adeln var allrådande och underhöll ifrigt en förhatlig oligarki. I Tyskland har den stora majoriteten af tyska folket föga eller intet att säga, eller åtminstone befinner sig i denna stund uti kamp för sin rätt. I Polen satt Catharina den storas slaf på tronen och gjorde af den polska konungamakten ett satrapskap under det naturligt allic rade Ryssland. I Tyskland har dess miktigaste furste, densamme som skulle kunna rädda Tyskland bäst och snabbast af alla, ingått ett naturligt alliansfördrag med detta samma Ryssland, hvars satrap äfven han är. Är ej likheten i förhållanden slående? Kan man icke med skäl hysa oro för de stundande händelsernas utseende? År det icke i ögonen slående, att Ryssland i Tyskland underblåser samma politik som det förut höll vid makt i Polen? Jo, Tysklands välfärd står på spel. Det beror af dess folk, om dess frihet och oberoende, om dess egen integritet icke skall så allvarligt hotas, att det är fara värdt, att man, liksom i Polen, till förekommande af oroligheter och förvirringar!, gör detsamma alldeles ofritt. Stunden är allvarlig — och räddas Tyskland, är det Polen derför i främsta rummet tack skyldigt. Det ligger nemligen klart i dagen, och vi ha ofvan visat det genom ett påpekande at den allmänna ställningen inom Europa, att Polens kamp förr eller senare måste framtvinga ett bestämdt uttalande af de tyska furstarne pro eller contra Polen, hvilka är detsamma som för eller emot vestern och dess sak, frihet och nationalitetsrätt. Österrikes statsmän tyckas inse det hotande i dessa faror och sträfva derföre att söka, måste man ock göra det vid sidan af Preussen, åstadkomma något slags enhet, för att derefter kunna decidera sig och gifva utslag åt den sida, i hvars vågskål de kasta sitt votum. Men Österrike är misstrodt. Det hvilar en förbannelse öfver dess allmänna politiska tillgöranden, ty det har en forntid, som ej kan ingifva förtroende. Österrikes hållning mot de tyska frihetsrörelserna 1848 äro ej glömda. Kortligen, man skall måhända till en början vilja för sjelfva sakens skull gifva dess sträfvan sitt stöd; men blott för att snart öfvergifva det. Österrikes egen existens är dessutom ovaraktig, eftersom det sammanfattar en mängd olikartade elementer, hvilka, tillfölje at sin egen inneboende natur, måste sträfva åtskiljs. Att på det basera en fri, konstitutionel och nationelt tysk stormakt, är derföre en or imlighet. Tyngdpunkten för Tysklands utveckling i frihet och nationelt oberoende måste sökas annorstädes i Tyskland. Det preussiska folket är det mest bildade och längst framskridna inom det stora fäderneslandet, och det är derföre helt naturligt att i det sökes kärnan till den enhet, som hela det tyska folket nu så isrigt eftersträf. var. Men det preussiska folket befinner sig i en öppen, ännu fullt laglig kamp med sin regering och dess system. Denna kamp gäller för Preussen: absolutism eller konstitutionel frihet, och genom Preussens ofvan visade förbindelse med de öfriga trihetssträfvande elementerna i Tyskland gäller denna kamp äfven hela Tyskland. Naturlig är således ock den stora uppmärksamhet, hvarmed man i Tyskland följer händelserna i Preussen. Preussens yttre politik är, genom dess hållning i polska frågan, af natur, att minska regeringens makt och kunna gifva folket cen förut oväntad bundsförvandt. Om den polska revolutionen håller i sig och det vestra Europa tvingas taga affärerna om hand, vore det ock med stridshandskar på, skall, såsom nämndt, ————— —