Göteborgsposten – 30 oktober 1863, sida 1

— — — — — men. Vi sågo nyss att inga menniskor funnos i de rummen. Följ mig. De begge männen nalkades förmaksfönstren. Eleanor smög sig till de luckor, som Launcelot stängt och öppnade on af dem litet för att se in i likrummet. Hushållerskan mrs Jepcott satt i en stor emma nära elden, som brann klart; man kunde se att kol nyss lagts i kaminen. Gummans hufvud låg mot stolens stoppning, och hennes snarkningars enformiga regelbundenhet röjde att hon sot djupt. Vida gröna damastgardiner voro dragna tätt omkring en stor säng med fyra pelare; ett tjockt vaxljus i en gammalmodig silfverstake brann på bordet vid sängen och ett par simplare ljus i malmstakar, som säkerligen voro ditburna från hushållerskans rum, stodo på ett större bord vid kaminen. Intet hade rubbats sedan gubbens död. De gamla fröknarne hade gjort sig en ära af detta. — Vi skola ej rubba något, hade miss Lavinia, som var den språksammaste af dem, sagt, vi skola ej snoka i eller röra vid vår älskade slägtinges saker. Tag ni allt som är i er herres rum i vård; vi anförtro allt åt er, så att ni ser till att intet rubbas; laga att icke ens en näsduk flyttas undan förrän mr Lavfords skrifvare kommer från Windsor. I öfverensstämmelse med dess föreskrifter blef allt precis så som det varit, då Maurice de Crespigny dog. Sjuksköterskan hade gått sin vig, efter att ha uppfyllt sin dystra pligt; de styfnade lemmarne hade blifvit lagda på vederbörligt sätt, sedan den sista stilla sömnen börjat; gub