Göteborgsposten – 30 oktober 1863, sida 1

— wWW K—-———— Vi vänta seger åt vestern. Ty menskligheten är en fenix, som, trött vid sin gamla form, reder sig Hjelt sitt bål och låter sig förbrännas till aska, för att med ny fjäderskrud svinga upp derur, föryngrad och stark. hålet är nu redt, det är rest i det blödande Polen. Sjelfförbränningen skall börjas med den stundande våren. Skall redan nästa solhvarf se den nye fenix? Omöjligheten af ett sakernas längre bestånd, sådant det hittills visat sig, är lätt insedd. Europa står deladt i tvenne läger, hvilka förr eller senare måste komma i förveckling med hvarandra. Der har vi Östern, sammanfuttadt af en mängd olika elementer, hvilka endast kunna till en kompakt massa sammanhållas genom despotismennivellerande ok. Här ha vi Vestern, splittradt i flera smärre samfund, hvartdera egande sin inre rörelsefrihet och ändock utvecklande sig ungefär likartadt, fastän det ena för stunden kan vara längre framskridet än det andra på konstitutionalismens väg. Der ha vi Östern med en enda folkstam, som nedbryter eller söker nedbryta alla de andra nationaliteter, hvilka hållas under samma absolutistiska spira; här ha vi Vestern, för hvilket, genom beskaffenheten af dess egen organism, just den af Östern förtrampade nationalitetsprincipen är elt lisselement, ett vilkor för dess egen sria utveckling. ber ha vi Östern, som med eller mot sin vilja, drages genom gravitationslagen mot Asien, för att inöfva dess kringströfvande vilda solkstammar i den europeiska bildningens första elementer; men som på samma gång af den förbannelse, som åtföljer despotismea : eröfringsbegäret, söker skrida äfven åt vester in i Europa, förkrossande den ena nationen efter den andra, i det att det, för den jernhårda enformighetens skull, som alltid måste bli en black på absolutismens fot, söker neddraga dem, som redan länge varit af bildning och civilisation delaktiga till samma ännu råa nivå, som dess eget herrskande tolk innehar. Här ha vi Vestern, som äfven på grund af nationalitetsprincipen, drifves att blott göra eröfringar åt frihet, ljus och sjeltbestämning, som måste höja stridsbaneret till försvar af sin egen intelligens mark. Sammanstötningen mellan dessa tvenne olika makter är redan börjad. Den har varat nu i mera än ett sekel. Men den första planen i, må vi hoppas det, en af de sista akterna, om ej de sista, visade sig i den på Konstantinopels gator ökända Mentschikoffska grå paletåen. Ridåen gick för tidigt ned för en ännu olöst orientalisk fråga. Men i de politiska dramerna spelar intrigen stor roll, och ju oredigare härfvan är, dess mera finna sig skådespelarne inne i sina roller. Nu är en ny olöst fråga lagd till den förra. Innan våren skola vi ha flera. Det är skäl att göra detta klart för sig. Om vi närmare betrakta Rysslands granne på Europas fastland, Tyskland, så se vi, och med en viss oro, huru dess ställning företer många faror bådande fri indskapssidor med förhållandena i Polen, innan dess delning. Liksom Polen var det, är Tyskland betraktadt som en centralpunkt för teoretisk forskning och bildning; men liksom Polen företer det anblicken af en farlig söndring mellan sinsemellan oberoende och inför sina underhafvande absoluta furstar. År ej den tyska förbundsdagen en ny upplaga af den polska riksdagen? Hvar och en af de der sammanträdande furstarne (sjelfva eller genom deras representanter) eger sitt i grundlagen häfdade veto uti alla frågor, som angå tosterlandets angelägenheter. De polska adelsmännen på riksdagen hade äfven sitt veto. Ett veto störtade kanske Polen, då det gällde att gitva detta en ny författning, som skulle kunna rädda det —