Göteborgsposten – 29 oktober 1863, sida 1

nas min fars död. Lagen kan icke komma åt Launcelot Darrell, men denne gamle man hade makt att straffa honom, och skulle begagnat sig af den makten om han fatt veta hnr min far dött. Det kan jag icke tvifla på. Jag kan icke tvifla på att Maurice de Crespigny älskade min far ömt. Eleanor Monckton stannade några ögonblick vid trappan, i det hon sökte sansa sig — sökte tänka efter om hon kunde göra något mera. Nej, hon hade intet att göra. Den enda möjlighet, som slumpen genom en kedja af händelser förskaffat henne fanns ej mera. Hon kunde ej göra ennat än gå hem och afvakta testamentets läsning, som kanske skulle göra Launcelot Darrell till egare af en ståtlig egendom. Men derefter erinrade hon sig Richard Thorntons utflykt till Windsor och de slutsatser han dragit af Launcelots möte med advokatens skrifvare. Richard hade varit fullt och fast öfvertygad att den unge mannen gjorts arflös, och Launcclots beteende efter den dagen hade varit egnadt att bekräfta dekorationsmålarens påstående. Det var derföre mycket sannolikt att det testamente, som mr Lawford satt upp och Gilbert Monckton bevittnat gjorde Launcelot Darrell arflös. Gubben hade talat om en pligt, som han ämnat uppfylla. Säkerligen måste han dervid tänkt på sina begge brorsdöttrars tillgifvenhet och den vedergällning, som de förtjenat genom att sköta honom så tåligt. Dylika outtröttliga vårderskor lyckas vanligen att skörda lönen för sina mödor, och hvarför skulle det icke inträffa äfven i detta fall?