Göteborgsposten – 29 oktober 1863, sida 1

— något, som jag borde sagt honom längesedan. Jag har varit däraktig och feg. som så länge uppskjutit det. Hon sade de sista orden icke till de begge systrarne utan för sig sjelf, och efter en stunds tystnad tillade hor långsamt: — Jag vill hoppas, miss Lavinia, att er onkel lemna er och er syster sin förmögenhet. Gud gifve att han måtte ha gjort det! Olyckligtvis voro misserna de Crespigny vid det lynne att de förargades öfver allt. Den förfärliga ovisshet, som gnagde på den aflidne mannens begge brordöttrars hjertan förbittrade dem mot alla, som de råkade. Denna natt förekom det dem som om jorden vore befolkad med spekulerande arfspretendenter, som om alla brunno af begär at strida med dem om det arf, som rätteligen tillhörde dem — Vi äro er mycket förbundna för er önskan, sade miss Sarah med ittiksur höflighet, och vi inse fullkomligt väl hur uppriktig den är. God afton. På denna vink öppnade taffeltäckaren dörren, bugande sig högtidligt och de begge damerna tvungo Eleanor att gå genom sina nigningar. Dörren stängdes bakom henne och hon gick långsamt nedför trappan, dröjande utan at veta hvarför och alldeles förvirrad af den vändning, som sakerna tagit. — Död! halfhviskade hon, död! Jag trodde icke att han skulle dö så snart. Jag väntade och väntade i den tanka att, när jag blef färdig att tala, han skulle lefva för att höra mig, och nu är han död, och ingen möjlighet återstår mig. Det återstår mig ingen möjlighet att häm