Göteborgsposten – 29 oktober 1863, sida 1

Nr www-W-W —ö —— vid mera framskriden ålder. Detta allmänneligen taladt. Ty det finnes visserligen ätven bland oss några tjugoåriga gubbar, sorgliga anomalier, hvilka antingen aldrig egt eller ock i förtid mistat ungdomens afundsvärda spänstighet och lif, som pPchöfva solljus och fågelsång eller kanske toddiar och bålar för att känna sig unga. Till den studentexamen, som undergicks vid terminens början, hade öfver nittio hoppfulla ynglingar anmält sig; men ungefär hälften af detta antal gick miste om den kokarderade mössan. Det var mot den svenska krian — denna fruktansvärda, i inloppet till den akademiska hamnen belägna klippa, som de flestas förhoppningar strandade. I nästa månad få ungersvennerna fresta lyckan igen i förtröstan på bättre inspiration och säkrare insigter i rättstafningens och kommateringens liksom i grammatikans och logikens oundgängliga och djupsinniga vetenskaper. De ha ingen tid att försumma, ty nästa termin gäller en annan ordning. Då blir det elementarläroverken och icke högskolorna, som skola hallstämpla de nya akademiska medborgarne, och det på privatväg insamlade kunskapsmåttet får då mindre utsigt än nu att godkännas. Huruvida förändringen kommer att utöfva något välgörande inflytande på den lärda bildningen står 1 vida fältet och torde kunna betviflas tillsvidare. För studentexamens afläggande vid universitetet talade helt andra och vigtigare skäl än det, som tillskrefs reformens motståndare, neml. ömheten för akademi-adjunkternas och studentfabrikanternas privatintressen. Vare detta i förbigående sagdt! Lunds universitet har hatt — såsom dess rektor uttryckte sig — den nåden och äran att såsom gäster emowaga D. K. H. hertigen och hertiginnan af Östergötland. Kungliga personer besöka så sällan handets södra universitetsstad, att, när detta någon gång inträffar, menniskor, som eljest äro mycket törständiga, hålla på att tappa hufvudet at idel förtjusning. Måhända är det för att hålla denna känsla vid lif, som majestätet och dess höga anförvandter, då de gång efter annan uppehållit sig längre tider i Skåne, ej bevärdigat Saxos staden med någon påhelsning. Sällspordhetens behag är ju beslägtadt med nyhetens. Måhända också att den anmärkta omständigheten har något djupare liggande skäl. Man frestas till detta antagande, då man erinrar sig de många och långa besök, hvarmed konungen och arffurstarne hedrat Upsala. Men gissningar i dylika ämnen äro ömtåliga, och derföre lemnar jag sakens utredning — ifall denna skulle anses nödig — åt djerfvare och skarpsinnigare forskare. Hvad nu angår Östergötlands hertig och hertiginna, så andades den förre verkligen Lunds luft — alldeles samma luft som jag och andra plebejer andas dagligen och stundligen — nio timmar och den senare tre dito. Huru dessa timmar tillbragtes ha tidningarne längesedan förtäljt. I universitetets prokansler hade hertigen en outtröttlig och vältalig cicerone; dess rektor gjorde äfven sitt till tör att vägleda honom på det akademiska gebietet. Lekamlig spis erhöll fursten i öfverflöd, då öfver halftannat dussin rätter bjödos honom de få timmar besöket räckte. Likaledes trakterades han frikostigt med orationer. För dessa kan jag icke redogöra, men väl upplysa, att prokansleren, då han proponerade konungens skål, prisade svenskarne lyckliga för det deras furstar voro — menniskor. Rektorn lär ha gifvit den segersälle kung Oscars son ett briljant videtur i sitt tal, och den siste på borgerskapets vägnar uppträdande talaren lär ha uttryckt sin tillfredsställelse öfver att hertiginnan Åblomstrade i ungdomens skönaste fäg