Göteborgsposten – 28 oktober 1863, sida 1

på goda skäl, ty pjesen har samma, kanske större fel än flera föregående för scenen bearbetade romaner. Men här är dock för teatern den fördelen att ämnet dels är ganska pikant — ni känner till romanen? — och derför vill folk se den och dels äro de som läst romanen mycket nyfikna att se denna så präktigt teckn: ide Laura Fairlie, denne grefve Fosco m. fl. lifsletvande, och derför skynda dessa till teatern eller skola göra det — pie sen har ännu ej gifvits mer än en gång i anseende till hr Almlöfs d. ä. sjukdom. Och i alla händelser skall det verkligen utmärkta spelet i hufvudrollerna draga många fulla hus till vp : oo ÅÅ. Jan Berns The woman in white — så vägar jag åtminstone tro. — Hr Swartz är en Kung Richard II, sådan ej någon enda af våra skådespelare kan prestera den, stycket med alla sina många obegripligheter har slagit an, dess miseen-scene är i dubbel mening kunglig, men en sanning är att trots allt detta pjesen ej går — i pekuniert hänseende menar jag. Den publik som skulle förstå att verkligt njuta af detta hög-poetiska språk, kan naturligtvis icke vara så stor att den ensam förmår hålla ett sådant stycke uppe. All heder emellertid åt k. teaterdirektionen, som tagit upp på sin repertoir ett sådant verk som räknas till den store skaldens förnämsta, ehuru hans kommentator d:r Johnson ej vill tillmäta detsamma en så tramstående plats. Inom kort ha vi att på k. scenen förvänta en ny Opöera-comique med namnet L karen mot sin vilja. De outtröttlige bearbetarne hrr Jules Barbier och Michel Carr — många uppsluppet roliga franska komedier bära deras författarenamn — hafva nemligen omstufvat den hederlige Molicres Le Uedcin malyre lui till en libretto och öfvertalat den omtyckte kompositören Charlos Gounod att skrifva musik dertill. Detta skedde, och operan, som uppfördes första gången i November 1862 på Thåatre Lyrique i Paris, gjorde mycken lycka. Hr Arlberg kommer att spela Sganarelle, fru Strandberg Jacqveline — mera har jag icke bekant för närvarande. Apropos hrr hå bier och Carrå torde jag med er tillåtelse få omtala ett bevis på dessa herrars förmåga, att kunna anrätta så att det smakar publiken. I Mars månad detta år gats på samma Theatre Lyrique för första gången en opera i fyra akter med namnet; Peines damour. Hvem har skritvit musiken, tror ni? Jo, ingen mindre än gubben Mozart sjelf. Irr Carrå och Barbier hade nemligen helt enkelt tagit och bearbetat, jag vill minnas, Shakespcares Loves Laboures Lost till libretto och lämpat den till musiken i Mozarts Cosi fan tutti — allt det der gick som en dans, författaren klandrades skarpt af kritiken, men publiken tyckte om pjesen, hvartill två sådana celebri teter som Mozart och Shakespeare måst kontribuera. Det vill två fransmän till för att komma på en så extravagant ide. Södra teaterns ena pjes Ian hyr rum af sin betjent har slagit mycket an och torde länge komma att stå på repertoiren. — Det enda nya som jag hört från denna teater är att inom kort ett kristligt äkta förbund kommer att ingås mellan hr Thegerström och fru Thorell. Vi ha fått oss lite ganska vinteraktigt i en hast, folket går fortare än vanligt på gatorna, damer i mängd skynda i bod och ur bod Vesterlånggatan framåt för atv köpa sig vinterkappor — detta kallas för kapplöpning — i dag på söndagen ha rader af tjenstfria pigor och drängar vandrat på gatorna, i fulla drag njutande ar den korta frihetstiden och i afton ha violiner och klarinetter hvart man vändt sig pinats på ett sätt som allt för väl kan kallas — grymt. Minst sina trettio väl arrangerade baler för Åbättre tjenare hållas oXInrnckrimd harg com enrang hart förda vunn