Göteborgsposten – 28 oktober 1863, sida 1

öfver stigen, och än en uppskrämd hare, som sprang bort i mörkret, lugnat henne. Men denna gång kunde hvad hon hörde, ej förklaras på sådant sätt. Intet villbråd fanns i mr de Crespignys trädgård. Hon var således icke ensam. En karl lurade någonstädes i lagerträdens skugga. Hon stannade, kramade de papper hon hade i barmen och gick derföre fram ur buskaget på gräsplanen med blygsel öfvor sina farhågor. Den karl, hvars närvaro oroat henne, var säkert en af betjeningen — troligen trädgardsmästaren — och han skulle släppa henne in i huset, så att hon slapp att räka de begge ogifta systrarne. Så räsonnerade hon. Hon såg sig omkring i trädgården, men kunde icke se någon. Derefter kallade hon med låg röst på mannen, men fick intet svar. I mr de Crespignys sängkammare brunno ljus, men fönstren i det rum, som gubben kallade sitt arbetsrum, hvilket låg mellan sängkammaren och arbetsrummen, voro mörka. Eleanor väntade några minuter i trädgården för att höra eller se en af betjenterna komma ut ur buskaget, men allt var tyst, och hon hade ingen annan utväg än att gå till husets stora dörr och söka att få slippa in. Jag är säker på att någon var bredvid mig. Det måste ha varit Brooks, trädgårdsmästaren, som var der, men det var bra besynnerligt att han ej hörde när jag kallade på honom. Stora ingången i mr de Crespignys hus bestod at tvenne dörrar, till hälften af glas. En dubbel stentrappa