Göteborgsposten – 28 oktober 1863, sida 1

örde upp till den, så att man kunde gå upp från höger hhor venster efter behag. Ingången var vacker och det pegelglas, hvaraf den öfre delen af dörrarne bestod, tyckes icke bilda något starkt skrank mellan den främmande, som väntade på den breda stenplanen utanför och det inre it huset. Men icke desto mindre var intet fällgaller under nedeltiden, ingen med klumpiga jernspik beslagen port af massiv ek ett så säkert värn mot de belägrande som dessa senomskinliga dörrar varit under den tid den rike ungcarlen beherrskats af sina ogifta brorsdöttrar. Fattiga förviflade slägtingar hade stått utanför dessa dörrar och i sin hopplösa förbittring nästan varit frestade att slå i sönler spegelglaset och sålunda bana sig väg in i fästningen. Men som detta sannolikt ej skulle varit ett lämpligt sätt utt förskaffa dem en gammal knarrig mans ynnest, blef zlaset helt, och Maurice de Crespignys olyckliga slägtingar unno för godt att hålla sig på afstånd och hoppas — nästan utan all anledning — att han skulle ledsna vid sina vårderskor och bestraffa deras fjesk genom att ej låta dem irfva sig. Det var utanför dessa glasdörrar som Eleanor Monckon stod den qvällen i en sinnesstämning mycket olik den, nvari de främmande, som kommo till Woodlands vanligen befunno sig. Hon drog i klocksträngen, som var styf, derföre att den varit så litet i bruk och som efter att länge ha motstått hennes bemödanden omsider gaf vika, så att den aflägsna klockan ljöd så häftigt, som om den aldrig skulle tystna.