Göteborgsposten – 28 oktober 1863, sida 1

Nu hade hon kommit till skogsranden och den läga porten i jerninhägnaden — den port, hvarigenom hon gått, då hon för första gången såg sin fars gamle vän Maurice de Crespigny. Denna dörr stängdes mycket sällan, men den qvällen stod den till hennes förvåning på vid gafvel. Hon dröjde ej för att fundera öfver denna omständighet, utan ilade vidare. Hon hade under sina vandringar bredvid mr de Crespignys rullstol fått reda på alla stigarne i parken, och hon kände den närmaste vägen till huset. Denna närmaste väg gick öfver en stor gräsplan och genom ett buskage in i trädgården bakom de rum, der den gamle mannen bodde. Han hade i mänga år ej varit i stånd att gå uppför trappan och hade derföre bott i den nedre våningen, hvarur man kom genom en glasdörr ut på en liten gräsplan omgifven af ett tjockt bälte af tallar och lagerträd. Det var i detta buskage som Eleanor dröjde nägra ögonblick för att hämta andan, efter att ha skyndat uppför backen, och förvissa sig att hon ej tappat de papper, som hon stoppat i barmen — neml. Launcelot Darrells vattenfiärgsskizz och hennes fars bref. Hon hade målningen och brefvet. Hon förvissade sig derom och skulle ila vidare, då hon ett ljud i närheten kom henne att stanna. Lagerbuskarnes grenar prasslade, som om de böjts undan af en karls starka hand. Många gånger under vandringen i skogen hade Eleanor förskräckts af det höga gräsets prassling vid trädstammarne, men än nade en fasan, som flög framför henne