Göteborgsposten – 27 oktober 1863, sida 1

ÅAA — — — nande af den dödes sörtjenster än nägot liktal? Kejsaren har neml. bland alla de tjensthungriga lycksökare, som för att rätt kunna badda sig i den kejserliga nådens solskon gjort kejsarinnan till sin lag, ej funnit någon, som knnnat ersätta Billault, utan derföre gifvit den aflidne statsmannen fyra fackmän — eller, med andra ord den döde jätten fyra dvergar till efterträdare. Mätte detta förslå! Från Stor-Brittannien förspörjes att drottning Victoria, efter att under nära tvenne år ha lefvat i djupaste tillbakadragenhet, åter tframträdt i det offentliga. Den höga enkan har neml. täckts bevista aftäckandet af prins Alberts staty i Aberdeen, och vid detta tillfälle låtit upplisa en till den församlade solkmassan riktad harrang; vidare har hon inför denna solkmassa med sin egen lilla hand slagit till riddare provosten i Aberdeen. Denna i sig sjelt icke så synnerligen vigtiga tilldragelse har blifvit det genom den tolkning engelska folket gifvit deråt. Man ser neml. deri en början till drottningens återtagande af sin plats såsom regerande monarkinna. Man vet att Victoria åtnjuter i sitt rike en popularitet, som är verkligen rörande, ehuru den stundom gränsar till det komiska, enligt den gamla goda regeln: Åles extrmes se touchent. Man är trött vid att regeras blott af ministrar — man vill ha the Queen återigen på sin plats vid rådsbordets öfre ända. Man är ingalunda belåten med planen att ersälta henne genom prinsen af Wales. Denne herre har i åratal varit allt annat än omtyckt af sina blifvande undersåtare. Rykten at ganska komprometterande slag ha korsat hvarandra och väckt farhägor, som något stillats, men ingalunda utrotats genom det populära giftermålet med prinsessan Alexandra. Man har befarat att den unge fursten skulle komma att icke vandra i sina föräldrars fotspår, utan i de tre miserabla brunsvigska Georgarnes — erkannerligen i Georg IV:s, hvilken i de nu lefvande engelsmännens tanka utgör typen för en usel kung och usel menniska, då han deremot af deras fäder erhöll hederstiteln: Europas förste gentleman. Ått så länge som möjligt bibehålla den exemplariska drottning Victoria på tronen, är derföre ett önskningsmål för engelska folket; och ryktena om att hennes sinnesstämning gjorde en abdikation sannolik väckte derföre mycket bekymmer. Nu då högbemälta furstinna kan framträda offentligen och handgripligen kröera riddare, Ingna de goda engelsmännen sig och antaga att tronarfvingen kommer att ännu en rund tid sitta å Marlborough-House och under sin vackra hustrus inflytande öfva sig i de dygder som de fordra hos sin konung. De som ej gerna vilja se ett sådant slut på det nuvarande ministeriella interregnum, äro dessa herrar lycksökare, som redan bildat ett slags kamarilla kring den blifvande regenten och sannolikt äfven sjelfve lord Palmerston, som aldrig stått rätt väl hos sin suverän, och som hoppats att få ännu friare händer under en regent af den beskaffenhet som Albert Edvard anses blifva. Lille kung Georg reser omkring och presenterar sig för Europas suveräner; synnerligen är det dock Greklands skyddsmakter som hans uppmärksamhet egnas. Man är också öfverallt förekommande mot det färska majestätet och behandlar honom som en kung på fullt allvar. Drottning Victoria skref dock till honom att han ej skulle kosta tid och möda på att göra ett besök hos henne i Skottland, och vinken hörsammades naturligtvis. Bland privatpersoner skulle, i parentes sagdt, en sådan tillsägelse ansetts litet oartig, men kungar och drottningar ha väl en annan höflighetsnorm än vi andra fattiga syndare. Kejsar Napoleon mottog sin dansk-tysk-grekiske B3iAR33inn