Göteborgsposten – 27 oktober 1863, sida 1

AA — konstens skatter, några qvadrattums målad duk, som va värd sin hundradubbla vigt i oförfalskadt guld. Om min hustru vore så fåfäng som Laura, skulle jar kanske kunna göra henne lycklig. Vackra kläder, juveler taflor och möbler kunna göra en enfaldig qvinna lycklig Om Hleanor gift sig med mig för mina penningars skull hade hon säkert mera begagnat sig af dem; hon skullt då prålat med de smycken, jag gifvit henne och låtit mo dehandlerskorna styra ut sig åtminstone så länge som hen nes samhällsställning varit ny för henne. Men hon ha klädt sig så enkelt som en landthandlandes hustru, och hon har ej användt andra penningar än dem, som hon gifvit till sin vän musiklärarinnan. Den andra middagsklockan ringde, medan Gilber Monckton gick fram och tillbaka i det tomma förmaket Han gick direkte till matsalen i sin rock och utan syn nerlig aptit. Eleanor intog sin plats vid bordets öfre ända. Hor hade på sig en brun sidenklädning, litet mörkare än hen: nes kastanjefärgade hår, och hennes hvita axlar lyste som elfenben mot bronz. Hon hade tvättat sitt hufvud och ansigte med kallt vatten, och hennes krusiga hår var ännu vått. Hon var mycket blek och allvarlig, men alla spår af häftig sinnesrörelse hade försvunnit, och munnens uttryck röjde lugn beslutsamhet. Laura Mason sväfvade frasande in i rummet, då mi och mrs Monckton satte sig vid middagsbordet. — Det är min ljusröda, sade den unga damen med