Göteborgsposten – 27 oktober 1863, sida 1

HEL— EEEEEE— sjelfva med patriotiska och enhets-betecknande emblemer och persedlar, att orera och skrifva vers så länge inspirationen ri skor och ännu igre, så äro de onekligen i sin goda rätt, fven om grannarne i norr eller i vester då och då få sitta emellan. Det stackars söndersplittrade Tyskland har minsann ingen angenäm historia att minnas från seklets första de cennium. Den tidens germaner fingo böja sig under den galliska öfvermakten, ända till dess befrielsens efterlängtade stund kom. IIvad under då om epigonerna — om den nuvarande generationen gjuter sin vredes skålar öfver det första kejsaredömet och knyter händerna mot det andra — i byxfickorna. En annan sak är att de goda tyskarne, trots den fördömelse de enhälligt uttala öfver det napoleoniska eröfringssystemet, adoptera det i smått, der de se sig kunna göra det ostraskult — att de vilja slå sig på att spela Napoleoner vis-å-vis danskarne. Hvar och en är herre öfver sin stackare, säga de väl med ordspråket. Emellertid lär det ännu återstå alt bevisa det Danmark och dess eventuella bundsförvandter äro stackare. Och säkert är, att hvad som är orätt för den ene äfven blir det för den andre — att den politiska moralens orubbliga lagar äro lika gällande för de tvenne dussin suveräner, som lyckliggöra Tyskland som för Frankrikes kejsare. Apropos sistnämnde potentat, så bli notiserna rörande honom märkvärdigare med hvarje postdag. I min sista örversigt vidrördes den miktiges tre timmar långa vanmakt såsom ett betydelsefullt omen i mer än ett hänseende. Senare underrättelser ha mycket att förtälja om de tårar Hans Majestät Kejsaren utgjutit med anledning af statsministern Billauts död. Tänken blott, mina herrar och damer, att Napoleon III gråtit veri tabla, genuina tårar vid en väns och rådgifvares död — alldeles som en annan menniska! Il vem kunde vänta något sådant af den jernhårde, obeveklige och outgrundlige — af denna abstraktion utaf dynastiskt-fatalistiska idcer i menniskogestalt — af denna sfinx, som tyckes lika oåtkomlig för menskliga känslor som outforsklig för den menskliga skarpsinnigheten? Och dock är det sannt! Kejsaren har — jag upprepar det — utgjutit det bittra saltvatten, som vi kalla tårar, ur sina högstegna ögon, och dessa tårar ha tillrat utför kinderna alldeles som tårar bruka tillra utför dina och mina kinder, benägne läsare, när vi betatta oss med något så omanligt som att gråta. Hvad betyder detta? Var det en kris i Napoleon III själsutveckling? Skall han hädanefter hvarken vara abstraktion eller sfinx utan bli rätt och slätt menniska? Åhnej. De kunna väl vara heta, dessa tårar, som så syrprenerat verlden, men de äro dock, på det hela taget, naturliga nog för den Napoleon, vi känna — för den förilutna ti dens Napoleon. Billault var den talangfullaste af alla hans personliga anhängare, hans regeringssystems tappraste riddare, den ende talare som kunde med framgång försvara inför den lagstiftande kåren den kejserliga politikens mysteriösa slingergångar och konsiderationslösa tilltag — den enda sköld, som möjligen skulle kunna förslå mot de den mördande vältalighetens pilar, som Thiers lär vilja rikta mot den allena ansvariges system. Ar det under sådana förhållanden underligt att Napoleon sörjer alldeles på vanligt privatma nör och till och med underlåtit att gå på teatern för att sitta och fundera öfver sin törlust och möjligheten att ersätta den? Och är det underligt att dessa funderingar ledt till utnämningar, som utgöra ett amplare erkän-i nn ss ECFC7