Göteborgsposten – 27 oktober 1863, sida 1

—— — — — — — — — — —— — — — afseende på sin utsökt eleganta drägt af rosenfärgadt siden prydd med ofantligt många alnar band och spetsar. — Jag trodde att ni skulle vilja se min ljusröda klädning, och jag ville sjelf veta hur den tar sig ut. Det är den nya färgen. Launcelot säger att den nya färgen påminner om smultronglace, men jag tycker om den. Det är en af middagsklädningarne i min utstyrsel, sade hon, ursägtande till mr Monckton, och jag ville se hur den tog sig ut, fastän den naturligtvis endast skall brukas på kalaser. Spetsgarneringarne se mycket bra ut; tycker du icke det, Eleanor? Det var denna gång åtminstone en lycka att miss Mason kunde konversera ensam, ty oljest skulle en myeket dyster tystnad rådt vid bordet denna afton. Gilbert Monckton talade endast, då han tvangs dertill af måltidens angelägenheter. Men i de få ord, som han vid dessa tillfällen riktade till sin hustru, låg en viss tonens ömhet, som icke alls funnits i hans sätt före middagen. Mr Monckton brukade aldrig sitta länge vid den ledsamma desserten, men den qvällen gick han genast med de begge fruntimren, när de gingo ut. Eleanor satte sig på en låg stol vid kaminen. Hon hade två gånger under middagen sett jå sitt ur, och nu föllo hennes blickar nästan ofrivilligt på klockan uppå kaminhyllan. Hennes man gick bort till henne och lutade sig öfver hennes stol. — Jag ångrar hvad jag sade till dig denna eftermiddag, sade han med låg röst. Kan du förlåta mig?