Göteborgsposten – 23 oktober 1863, sida 1

vårdslöst. Jag var böjd att tycka detsamma, när jag såg henne första gången. Hon är lik Georg Vanes dotter. — Georg Vanes dotter? — Ja, den flickan, som vi sågo på boulevarden den qvällen — Den unge mannen tystnade tvärt och drog en af dessa bittra suckar, genom hvilka han tycktes vilja försona sitt lifs förvillelser. — Jag minnes icke Georg Vanes dotter; jag vet att en ung flicka var med den gamle tråkige engelsmannen — att hon var vacker och hade stora ögon och gult, glänsande hår. Det var ett försigkommet barn, som det ej var så lätt utt bli qvitt, men detta är allt hvad jag minnes. Det oaktadt tycker jag att jag sett mrs Monckton förrän i dag. — Jag försäkrar er att ni tycker så, emedan Eleanor Monckton är lik den flickan. Jag såg likheten, när jag kom hem, fast jag den der aftonen endast uppfångade en skymt af Georg Vanes dotter på boulevarden. Och om jag icke haft skäl att tänka annorlunda, skulle jag niistan vara böjd att tro det den gamle intrigörens dotter kommit till Hazlewood för att stämpla mot mig. — Jag förstår ej hvad ni menar med det? — Ni minnes väl Georg Vanes prat om sin väns löfte och den förmögenhet, som han skulle ärfva. — Mycket väl. Vi brukade skratta åt den förhoppningsfulle gubben. — Ni brukade undra hvarför jag intresserade mig så mycket för den stackars gubbens prat. Gud vet att jag