Göteborgsposten – 23 oktober 1863, sida 1

AA — -9ämns?:e V AV— t kanthugger dem, sågar bräder och sammar gar bjelkarne. Som verktyg tjena en bil: sen såg och ett stort borr. Det mmeriarbete som förekommer, utso res alltid at dem sjelfva; de tförtärdiga dörra och fönsterbågar, bord och bänkar, sängar oc! vaggor, vagnar och slädar. De tillverka ätven alla slags husgeråd I spannar, fat, ämbar och stånkor; Runöoci I Rogöboarne äro skickliga svarfvare och för färdiga spinnrockar, vässtolar m. m. på a dem sjelfva tillverkade svarsstolar. Vidar bereda de sjelfva sina boskapshudar eller säl hundsskinn och göra derat sjeltva sina skor Pisknät bindas at männen. Äfven i allt slags smidesarbete är den svenske bonden härstädes kunnig: liar och skäror smider han sjelf, och egnar dervid noggrann uppmärksamhet åt der behöriga omvexlingen at hårdt och mjukt jern. han skor sina hästar, filar sina nycklar och lås, lagar vägguren och målar utanpå sitt hus åt sig ett solur. Intressantast och vigtigast är den på Runö allmänt bekanta konsten, att smida kulbössor. Man finner ej något främmande gevär der på ön, och med det af honom sjelt förlärdigade geväret råkar Runöbon på 50 å 80 steg den minsta punkt skjuter sälhunden genom ögat. Qvinnorna arbeta äfvenledes flitigt. Under det männen för sällundseller fiskfångstens skull befinna sig ute på hafvet, ombesörja qvinnorna jordarbetena. Under de långa vinteraftnarne spinna de sitt lin vid skenet från de dunkelt brinnande torrvedsstickorna. Bonden behöfver sällan annat än hemmaväfdt tyg; nästan hvarje hushåll har derföre ensamt eller ihop med flera en vässtol, som hvarje flicka kan sköta. Derpå särga qvinnorna tyget och tillskära det. Såsom läsaren finner, är hos detta konstfärdiga folk principen om arbetets fördelning söga bekant. Obosvenskarnes hufvudsakligaste föda består, liksom grann-esternas, at bröd, gröt och saltad fisk, hvartill ätven komma kött och potavis eller mjölkmat. Brödet är rent rågbröd; gröten tillagas al korn och ätes tillsammans med mjölk; man tycker mest om fisken, då den är nägot skämd. Dricka törtäres vanligen, starköl blott vid högtider. Bränvin framsättes äfven vid särskilda tillfällen, och åtskilliga bruka tillochmed hvarje morgon taga sig en tankeställarer. Öbosvenskarne sasthålla ännu till en del vid sina förfäders klädedrägt; här och der hafva de dock antagit fremmande bruk i detta afscende, i synnerhet esternas, och häraf kommer sig att man på olika orter finner olika slags klådedrägter, ehuru sjelfva grundtypen för deras sätt att kläda sig är en och densamma. Karlarnes på Runö hvardagsdrägt är högst enkel. Den består af en grå vadmalsjacka, ett par korta byxor, ätven af vadmal, och om vintern långa hvita byxor och stora stöflar af sälskinn. Ilögtidsdrägten består af tröja och vest, mycket vida knäbyxor, gråa strumpor utsydda med en mängd sirater samt svarta skor. Den fina, hvita skjortkragen är nedviken öfver en blå kattunshalsduk. IIufvudet betäckes antingen af en lågkullig svart hatt med bredt band och ett spänne, eller ock af en liten blå mössa med svart rand. Otvanpå jackan bäres en grå kavaj och om vintern en särskinnspels. 02 Qvinnornas på Runö drägt, isynnorhet högtidsdrägten, är allt utom enkel. Klädningen är svart med blå eller röda skoningar och lagd i en mängd styfva veck, framtill är ett slags brokigt förkläde inväfdt. Jackan är af rödt kamlottin, och armarne betäckas af hvita spets: ärmer. Om halsen bära de en mängd såväl! — EEE —— —