Göteborgsposten – 23 oktober 1863, sida 1

— Det är klart, ropade fransmannen; intet kan invändas mot det argumentet. Var vid godt mod, min vän, vi skola efter den gamle mannens död korrigera hans misstag. Den orätt, som den förvillade testatorn gör, skall omintetgöras, innan han bäres till grafven. Ni behöfver icke vara orolig, min vän; ni vet ju att allt är i ordning, och när tid kommer, äro vi färdiga att handla. Launcelot Darrell drog en djup suck, ett vresigt andetag, som röjde att han var ledsen. Denne unge man hade redan begått många tvetydiga haudlingar, men han hade alltid gjort det onda liksom under prostest, såsom vore han ett rättänkande, men alltför lättledt offer för illasinnade skurkar, som förförde honom genom onda rådslag. Så var det äfven nu som om han gifvit vika för sin vin, agenten för patentsenapen. De begge männen gingo en stund tigande vidare. Det var längesedan de kommo ut ur skogen, och de gingo på den breda biväg, som förde till Hazlewood. Launcclot Darrell gick tyst framåt med böjdt hufvud och rynkade ögonbryn. Hans följeslagare rörde sig lätt och lifligt som vanligt; hans skarpa blagröna ögon voro riktade på vägen framför honom, då de cj fästades på artistens dystra ansigte. — Det var en sak som jag glömde att nämna, när jag talte om mrs Monckton, sade monsieur Bourdon efter en paus, och det är att jag tycker att jag sett henne förut. — Det kan jag förklara, svarade Launcelot Darrell