Göteborgsposten – 23 oktober 1863, sida 1

lar sig röken från hela huset och drager u genom en lucka å taket vid gatveln. Mer alla nya hus måste byggas med spis hvari genom snyggheten äfven vinner. Jredvid boningshuset står rian, der säder torkas, spikan (huggeboden) klähuset, de linneförråden bevaras, bastun (kriagar) och stallet. Alla svenskarnes bondgårdar äro odelbara majorater, och äldste sonen öfvertager hushållet mot utbetalande af en ersättningssumma till bröderna eller systrarna. Genom de batriarkaliska förhållandena växer innevånarnes antal ofta ganska ansenligt, och allesammans bilda en större familj under husfaderns uppsigt. Allt efter åkerns storlek och behol städjer husfadern drängar och pigor, hvilka ita med familjen ur ett fat, men icke erhålla någon annan lön än kläderna. Enligt det i Sverige och Danmark rådande bruket, gaf sadren alltid sin son sin fars namn, till hvilket han fogade sitt eget med sluttindelsen ,,son, så att förnamnen ständigt vexlade i slägten. Genom en kungörelse af ryska regeringen 1834 anbefalldes esterna och svenskarne, att inom en viss tid antaga familjenamn, hvilket äfven, ehuru med många svårigheter, bragtes till stånd; emellertid hafva tamiljenamnen hittills endast begagnats i offentliga förhandlingar eller i kyrkligt afseende; det gamla benämningssättet fortvarar mestadels i dagligt bruk. Som förnamn brukas mest de bibliska namnen; de gamla skandinaviska namnen hafva med få undantag försvunnit. Dessa svenskars förnämsta sysselsättning består i åkerbruk, boskapsskötsel, sälhundsk Jagt och fiskfångst. Åkrarna äro mycket magra och föga gifvande, de skötas dock väl och gödslas mest med hafstång. Förutom husdjuren är silhunden äfven en inkomst källa. Han fångas i starka nät eller blir om sommaren, då han solar sig på stranden, öfverrumplad och dödad med ett slag på nosen. Om vintern på isen är jagten mycket farligare; då samlas öbosvenskarne i större jagtsällskaper, hvilka draga gemensamt ut på fångst och sinsemellan dela bytet. För ordningens upprätthållande och en rättvis fördelning af fångsten sörjer den utvalde -lagmannen. Hiskeriet, som förr ärven bedrefs i större sällskaper, var då mera betydande; nu inskränker det ig mest till strömmingsfiske. Lusten efter ätventyr, sträfvandet efter byte och handelsvinst, ofta ätven vetgirighet, jemte sosterlandets karghet dresvo den krafuge nordmannen redan i de tidigaste århundradena ut på hafvet. Denna gamla nordiska hog fortlefver ännu till någon del hos öbosvenskarne, och sysselsättningen med sisktängst underhåller alltifrån ungdomen lusten sör jön. De svenska kustboarne i dessa trakter o de bästa lotsar och sjömän. De utmärka sig genom beslutsamhet och betänksamhet och lemna de bästa matroser åt ryska flottan. Men med denna sysselsättning sammanhänger äfven lusten för smuggel och strandröfveri. Den svenske öbonden förfärdigar sjelf alla s na husgeråd och i det vanliga litvet erforderliga konstprodukter. Runöboarne äro skeppsbyggmästare, kopparslagare, grotsmeder, guldsmeler, hosslagare, repslagare, bössmakare, timmermän, stenhuggare, murare, krukmakare, snickare, svarfvare, tunnbindare, garfvare, skonakare och slagtare. De utöfva hvar och ett dt dessa handtverk, alldeles som om det vait deras enda yrke och rsselsättning här i ifvet; endast skräddareyrket ha de öfverlemat åt qvinnorna. Äfven i de öfriga svenska områdena visa bönderna lika konstfärdighet Ivar och en vet att sjelf bygga sitt hus: ran fäller vid lämplig tid i månskenet träden,