Göteborgsposten – 22 oktober 1863, sida 2

Monsicur Bourdon såg på sin följeslagare med ett lende, hvari låg hån. — Han är så stolt, denne käre monsieur Lan— Darell, sade han. Ni vill veta hvad jag tycker om mrs Monck—a— tonne, fortfor han på engelska; skall jag säga let helt öppet? — Ja, det förstås. — Jag tror att hon är en mycket ovanlig qvinna — högst beslutsam, impulsiv och djerf — otillgänglig, oöfverträfflig och skön så att hon kunde förföra en engel. Om i den sak, hvarom vi nyss talat, denna qvinna är i vägen, så säger jag: min vän, akta er? Akta er, om ni får henne till motståndarinna. — Slå er icke på det högtrafvande, Bourdon, svarade Launcelot Darrell med uppenbart missnöje. Fåfänga var en af artistens skötesynder, och det pinade honom att han ansågs underlägsen någon, isynnerhet en qvinna. Jag känner mrs Monckton, och jag har vetat förrän i dag att hon. är en stolt och intelligent qvinna. Jag vill ej höra det der af er. Hvad det beträffar att vi kunna komma i strid med hvarandra, så finns ingen anledning att vänta något sådant. Hon står mig ej i vägen. — Och ni vill icke säga er tillgifne vän hvad den person heter, som står er i vägen? sade mr Bourdon med låg, högst inställsam röst. — Derföre att denna upplysning ej kan gagna min tillgifne vän, svarade Launcelot Darrell kallt. Om min tillgifne vän hjelpt mig, så väntar han betalning för sitt bistånd, skulle jag tro.