Göteborgsposten – 22 oktober 1863, sida 2

den unga, exalterade qvinnan skall förgäta sina pligter, förgäta sig sjelf, öfvergitvas af den engel, som gör qvinnan så skön, så ljuf, det renas engel. Ja, hon är nära att glömma sig. Sinnenas berusning omtöcknar hennes förstånd. IIon vill ej lyssna till annat än förförarens hviskningar, hon är nära att bekänna att hon älskar denne, — då någon stör töte-å-töten och i detsamma äfven samvetet hugger till. Vi hemta djupt andan, nu hoppas vi, att hon ej skall falla. Men mannen ingifves misstankar af den der någon, som störde, en al vännerna? — och han vill ha visshet om sin hustrus oskuld. Han far bort i föresats att hastigt, obemärkt komma åter. Förf. trotsar de gamla reglerna för det sceniskt tillåtliga. Han går vidare. Förföraren smyger sig om natten in till den ensamma makan och vill bemäktiga sig henne. Han brukar våld, men hon blir lyckligtvis räddad. Denna scen måste, för att vara möjlig, spelas å makans sida med mjukhet och sjelfbeherrskning; den måste, för att ega fängslande intresse, på samma gång framställas med värme och kraft — vi hembära m:ll FKorssmon vårt tack för det sätt, hvarpå hon lyckades passera de skär, som här hotade. Det är märkligt dock, att detta stycke rönt sådan framgång, eller rättare, att det är berättigadt till framgång. Men det har lyckats, ej allenast genom sina goda egenskaper och förtjenster, utan tillochmed genom sina fel och den farliga djerfhet, som kunde bragt det på fall. Det är underligt; men det är dock sannt. Det är ju en komedi, som har sitt företräde just i hvad den innehåller klandervärdt och som bevisar pligtens öfverlägsenhet öfver passionen just genom en af de djerfvaste och tvetydigaste scener, som någonsin framställts på teatern. Den ger ett visst sken af sanning åt den besynnerliga satsen ile beau, cest le laid, men dock blott ett sken af sanning, ty det är just sjelfva det goda, dess uttryck i trohet till pligten, som drager till sig åskådaren, som intresserar och sätter honom i spänning. Den lifliga applåd, som ljudit från salongen, då den i fara ställda makan genom en fyndig list räddar sig från förföraren, visar tillräckligt, hvilken sida intresset tillhör. Vi sade, att det är märkligt, att detta slycke rönt sådan framgång, oaktadt dess farligheter. Kan ej egentliga orsaken dertill sökas uti vissa delar af dialogen, som ofta är alldeles utmärkt, och isynnerhet i de episodiska eller bifigurerna? Dessa äro vänner till hr Caussade, hr V. Åhman, den äkta mannen, en hederlig och rik borgare, med ett hjerta så stort att han skulle kunna deri rymma alla sina medborgare och ändock kunna dessutom finna plats för några utländingar. De slå som egyptiska gräshoppor ned öfver den gode Caussades landtegendom, der han med öppna armar emottager dem. Här ha vihr Vigneux, hr Raa, en underordnad tjensteman, afundsam och gerna förtalande sin nästa, liksom hans medhafda äkta hälft. Der hr Marecat, hr A. Åhman, en rik, egoistisk och brutal handlande, som dragit sig ifrån affärerna och nu inqvarterar sig hos sin vän, för att göra honom ett nöje af ren artighet. Der åter ha vi Abdallah, hr Lagerqvist, en zephyr, hvars namn Caussade ej ens erinrar sig. Alla dessa vänner plåga den stackars hedersmannen, kränka och förödmjuka honom, sätta hans lif i fara och hota till slut hans heder och lycka. Hela denna teckning har i sig någonting af Moliere, den är liflig, sann, icke öfverdrifven och af en öfvervägande förtjenst. Hr Caussade sjelf är visserligen en i våra dagar föga vanlig karakter, men det är dock otvifvelaktigt, att sådana karakterer finnas, och hvarje menniska, som tager lifvet och menniskorna någorlunda lätt, har varit en Caussade åtminstone några dagar i sin lefnad. Men det förefaller dock besynnerligt — och vi ha sett samma anmärkning göras af en fransk kritiker —, att förf. ansett denne Caussade möjlig annorlunda än som ungkarl. Det är ej underligt, att han låter sig tråkas ut, törolämpas och utplundras af dessa parasiter, som kalla sig hans vänner, ty en sådan väl villig och godhjertad varelse som han kan ej säga nej till någon; men huru kan fru Caussade tillåta, att hennes hus förvandlas till en vanlig gästgifvaregård? Mannen älskar henne så mycket, hennes vilja är hans lag, hvarföre det är naturligt, att han skulle sluta sig mera, om hon önskade det. Med hennes fina upptostran och den ljufva qvinlighet. som tillochmed under förvillelsen utvecklar sig i hennes