Göteborgsposten – 22 oktober 1863, sida 2

— Naturligtvis! ropade fransmannen öppenhjertigt, ni skall, om vi lyckas, belöna mina tjenster och framför allt det råd, som först förde er på tanken — — Det råd, som kom mig att begå en — — Ts, min vän, tillochmed träden i denna skog kunna ha öron. — Ja, Bourdon, fortfor Launcelot bittert, jag har skäl att tacka och belöna er. Från det ögonblick, då vi först råkades, till denna stund, har ni gjort mig vackra tjenster. Mr Bourdon brast ut i ett torrt hånskratt, i hvars ljud låg något diaboliskt groteskt. — Ack hvad Faust är en herrlig skapelse af skaldens fantasi! utropade han, den förträfflige, älskvärde hjelten som aldrig sjelf föll på iden att göra något ondt, men som förleddes till all möjlig nedrighet af Mephistopheles. Och när denne ädle men olycklige man är sänkt till öronen i synd, kan han vända sig till den elake rådgifvaren och säga: Dämon! du är orsaken till alla dessa brott. Denne liflige Faust glömmer naturligtvis att det var han och icke Mephistopheles, som var kär i den stackars Gretchen. — Bär er icke åt som en narr, Bourdon, mumlade artisten otåligt. Ni vet hvad jag menar. När jag först kom ut i verlden, var jag för stolt att göra något ohederligt. Det är ni och edra likar, som ha gjort mig till hvad jag är. (Forts.)