Göteborgsposten – 22 oktober 1863, sida 2

väsen, kan detta tillopp af baktalande, afundsamma vänner ej vara henne behagligt. Sjelfva hennes uppspirande kärlek till Maurice tyckes fordra, att hon önskar, om än omedvetet, dölja sig sjelf och sin böjelse för andras blickar. Kärleken vill helst undandraga sig mängdens uppmärksamhet. I dialogen mellan fru Caussade och förföraren Maurice, hr Ahlström, framskymtar äfven detta, då de komma öfverens om sina ensliga promenader i skogen, sina förtroliga samtal. D:r Tholosan, hr Pousette, är en ensam stående figur. Han är måhända mera ett tankeexperiment än en vanlig menniska af kött och blod. Han är öfverallt. Han är ett slags regissör, som ordnar det helas gång och gör det väl, ty hans framträdande, hans hela vara är af den ypperligaste effekt. Det är ej mycket att vidare orda om denna personnage, som alltid, vare sig med eller utan kritikens bifall, skall tillvinna sig åskådarnes sympatier och i alla fall är den som i stor mån håller stycket vid makt. Han är för öfrigt hos hr Sardou ej så alldeles originel, utan förråder väl mycken frändskap med en hr Desgenais i den före Nos Intimes skrifna komedien Faux Bonshommes? (Så kallade hedersmän) af Barriöre, hvarest vi hoppas bli i tillfälle att under härvarande saison åter sammanträffa med honom. Stycket borde måhända slutas med tredje akten, med den unga makan Ceciles seger, vännernas tillrättavisning och Caussades återvändande från misstankar till förtroende. Den fjerde akten förefaller något gåtfull. Är Caussade ötvertygad om sin hustrus dygd eller närer han fortfarande misstankar? Åskådaren vet det icke. Caussade säger visserligen, att han förlåter henne, men head förlåter han? Ridåen går ned, utan någon verkligt tillfredsställande försoning, och detta är en punkt, som kan ingifva misstro om att författaren med sitt arbete verkligen efsett ett gisslande af ofvan anförda teori. Man skulle tvärtom tillochmed kunna tro, att förf. gillar densamma i någon mån, hvilket vi dock hoppas ej vara förhållandet. Kortligen, det är här något otillfredsställande. Vi se under hela denna akt Caussade, orolig, upprörd och liksom sinnesfrånvarande, uttala ord af dubbel mening och vidtaga en del besynnerliga förberedelser. Slutligen rusar han upp, griper en pistol och aflägsnar sig, lemnande de närvarande i bäfvan öfver denna pantomim. Man hör ett skott — och Caussade kommer triumferande tillbaka med en räf, som han nyss skjutit. Det skall väl vara en allegori, men det är en grym sådan — och föga harmonierande med det öfriga, som är så realistiskt som möjligt. Caussadees inträde med räfven är ett moment af komisk effekt. Författaren har här spännt den komiska motsatsens trådar till ytterlighet och skulle ha misslyckats, om han ej vetat att förut skickligt måla det tragiska, så att man, för den olyckliges räddning, tager till godo med hvad som helst, och Caussadees inträde med räfven lättar hvarje åskådares bröst. Förf. har så alltigenom med den största skicklighet framställt sitt ämne. Han är vida större faiseur än verklig skald, och i våra dramatiskt arma dagar är en sådan produkt som denna nästan ett mästerverk, Förf. eger mycket af Moliere, han står i jemnbredd med Scribe och har en framtid för sig. Öfversättningen är i allmänhet lyckad. De fint pointerade replikerna, liksom oftast den förträffliga dialogen äro ledigt återgifna. Vi ha ett par anmärkningar att i förbigående göra. Titeln förekommer oss i öfversättningen sökt och innehåller en alltfor tydlig fingervisning. Hvarföre ej helt enkelt öfversätta nos intimes med , våra vänner? — På ett ställe omtalar d:r Tholosan en indisk saga, eller rättare början af en sådan, med orden: Det var en gång i Ispahan en råtta. Han hade många vänner eller dylikt. Nu vet visserligen hvar och en att le rat är maskulinum, men man vet äfven att råtta är femininum. Anmärkningen kan synas småaktig, men detta råttan, han stöter så örat, att det bör undvikas. Hvad utförandet angår, har vårt nya teatersällskap presterat någonting verkligen godt, som måste tillvinna sig våra sympatier och stadga vårt hopp för framtiden. Mest glänsande har m:ll Forssmans spel onekligen varit. Dessa många skiftningar i hennes om sig sjelf omedvetna inre, hvilka alla skulle finna uttryck och framträda i spelet, kunde tydligt töljas. Hennes framställning var, kortligen,