Göteborgsposten – 22 oktober 1863, sida 2

Teater. Många vänner, litet vänskap (Nos Intimes). komedi i 4 akter af Victorien Sardou. I Frankrike har under senare åren uppspirat en litteratur, hvilken under realismens mask dolt den smutsigaste teori och hvars sens-moral varit — sans moral. Densamma är egentligen en sned konseqvens af hHalsae, namneligen från dennes Physiologie du mariage och har i Gustave Flauberts M:me Bovary, i Teydeas Fanny och Daniel funnit sin höjdpunkt. I dessa s. k. romaner predikas öppet och med en cynisk förmätenhet en lära, som skulle i verkligheten leda till samfundets upplösning och råhetens primitivitet. Denna lära angriper nemligen äktenskapet. Den ställer en ung och skön, en passionerad maka vid en äldre, lugn, något trånghufvad, men godhjertad mans sida, men bredvid denna äkta man äfven en ung odugling, som redan finner lifvet tråkigt — det är blott arbetet som gifver lifvet sitt verkliga, substantiela behag. I sin sysslolöshet börjar han kurtisera sin väns maka. Denna smekes at de förföriska orden och faller i förförarens garn. Stundom tränger sig samvetsspöket mellan de båda brottsliga, men undansparkas dä af förföraren med denna infernaliska teori: Denna qvinna är min egendom, ej hennes mans. Hon älskar mig och ej honom. Hennes hjerta är min tillhörighet och icke hans. Jag handlar derföre i min fulla rätt, då jag tillvällar mig min egendom. Hvilken mingd af sociala förvridningar, hvilken pestmiasma innebär ej denna teori! Det är mot den, som Victorien Sardou uppträdt i här ifrågavarande komedi Många vänner, litet vänskap. Han har dock ej nöjt sig med att blott uppställa dess motsats, nej, han har åt denna teori gitvit en lefvande bild, han har med realistens oförlikneliga djerfhet flyttat den ned på den sceniska tiljan, han analyserar för åskådaren dess början, dess utveckling och dess slut. Det tyckes vara omöjligt, att en dramatisk författare skulle kunna hålla sig fast på denna slippriga mark, under det han helt nära snuddar vid smutsens dyiga träsk — men Victorien Sardou har vågat försöket och har, hvad mera är, lyckats. Han har ej dolt för oss något. Han har framställt den unga makan, m:ll Forssman, omedvetet lekande med elden och i ett slags rus ömt smekande den inom hennes bröst uppspirande känslan. Han för henne inför våra ögon allt mera nedför. Vi dragas med trollkraft med. Vi vänta med spänning i hvarje stund, att