Göteborgsposten – 21 oktober 1863, sida 1

—— — — flugenhet för några få år sedan som i deras nuvarande ton af mera beskedliga pretentioner ha amerikanare och ryssar visat en öfverensstämmelse, som tillkännagifver de båda makternas böjelse för en beständig allians. På den fridsälla tid då kejsar Nikolaus affekterade att vara den gamla verldens skiljedomare och de amerikanska presidenterna ständigt eröfrade nya provinser till den gamla, utgjorde det ett ständigt tema för artighetsbetygelserna emellan republiken och despotismen, att tala om alla andra makters än deras förfall och om det säkra i att de skulle bringa det ena efter det andra af de omgifvande länderna under sitt välde. De hade båda ofantliga territorier och ännu större regioner, hvilka de närhelst de behagade kunde göra till sina. De voro båda nya länder, obesvärade af deras äldre rivalers skulder, traditioner och lägre sociala organisationer. Deras skickelse var tydlig, sade de, och de skulle fullfölja försynens beslut genom att plundra och underkufva alla, som ej voro starka nog att göra motstånd. Och hvem skulle väl kunna göra motstånd femtio år härefter, då deras befolkningar mångfaldigats i en proportion, som vore omöjlig för det vestra Europas tätt bebodda länder? Ur dessa drömmar väcktes Ryssland af ett krig, som visade huru föga det kunde motstå vestmakterna, hvilka tvingade det att rasera en fästning samt afstå en del af dess besittningar, och hvilket helt visst skulle ha beröfvat det värdefulla provinser ifall det varat ännu ett år. Förenta staternas högmod har ännu senare blifvit krossadt. Republikens sönderbristande, beviset på att en stor del af folket ej bry sig om unionen — ja tillochmed hyser ett djupt hat emot densamma och mot de öfriga af sina landsmän — den dystra utsigten till ett ändlöst krig, som i bästa fall blott kan slutas genom Söderns ruin — alla dessa saker tynga på nordstatspatrioternas sinne, samma patrioter som i sina tal på den sjerde Juli brukade utmåla en så utomordentlig framtid för sitt land. Vid tillfälle af gemensam hemsökelse gifver czaren sina officerare tillfälle att visa sina republikanska allierade huru mycket de sympatisera med hvarandra och förbittras ötver Englands och Frankrikes fiendtlighet. Icke som skulle de varsamma och tystlåtna moskoviterna på minsta sätt antyda att deras besök haft ett politiskt ändamål eller att de hysa annat än aktning för engelsmän och fransmän och hela menniskoslägtet. Den gröfre delen af talhållandet är öfverlemnadt åt amerikanska talare, på samma sätt som tolkningen af ändamålet med eskaderns besök — en förestående allians emellan de två länderna för att bestrasla Europas trolöshet — fallit på amerikanska pressens lott. Men det är föga tvifvelakrigt att ju ej czaren förutsett hvad som skulle inträffa. Vid en tid då både han och hans broder-potentat i Washington töra ett skoningslöst krig mot s. k. rebeller och bådadera hysa en viss fruktan för Frankrikes politik, åstadkommer kejsar Alexander ett skådespel af ömsesidig sympati emellan de båda nationerna. Tiden kunde ej ha blifvit bättre vald, framgången ej mera fullständig. De ryska ofsicerarne äro dagens hjeltar. De inviteras öfverallt, då deremot de engelska och franska officerarne dröja obemärkta qvar om bord. Det är en fullt medveten afsigt att ge. nom de ovanliga hedersbevisningar, som a nordstatsregeringen och folket egnas czarens fregatter, ätven visa sitt gillande af det verl hans trupper utföra i Europa. Republikaner nas sympatier väckas lätt för en makt, son är sysselsatt med att undertrycka rebeller Då nästan hvarenda nation i Europa proteste TE