Göteborgsposten – 20 oktober 1863, sida 1

— Jag är säker på att icke allt stär rätt till, sade hon, det är jag viss på, mr Monckton. Ni vet icke huru Launcelot har betedt sig hela dagen och hållit på att skrämma mig från förståndet. Är det icke sannt, Eleanor: Är det icke sannt, mr Thornton? Han sade att han skulle bli pauvre honteux och bero af sin hustru, och att ni hade särat honom genom att tala om konsten, som om ni vore en murare, eller som om han vore en murare — jag mins icke riktigt hvilketdera. Jag har hela dagen anat att något skulle hända, och Launcelot talade så der och stirrade på elden och hamrade på kolen och suckade, som om han haft någonting förfärligt på hjertat — som om han begått ett brott, och grubblade derpå, tillade den unga fiickan, med tydlig förkärlek fästande sig vid den sista iden. Mr Monckton säg försmädligt på sin myndling. Fliekans tanklösa prat kontrasterade rysligt mot hans egen ångest; det var ett slags parodi vå hans oro. — Hvad menar du, Laura, med att begå brott? sade han, Jag är rädd att du aldrig lär dig att tala som en förnuftig menniska. Är det så besynnerligt att en gammal bekant till mr Darrell har kommit till Berkshire för att räka honom och att han efter att ha gjert sig så mycket besvär icke reser sin väg innan han träffat honom? Laura Mason lugnades och drog efter andan. — Tror ni då icke att Launcelot gjort något något förfärligt och att den karlen kommit att arrestera honom? frågade hon. Jag tycker det är så besynnerligt att han kommit hit en mörk vinterqväll och att Tauncelot såg så ond ut, när han såg på det kort, som betjenten gaf ho