Göteborgsposten – 17 oktober 1863, sida 1

GÖTEBORG, o. F. BONNIERS BOKTRYCKERI, ——————— —— —-mSiR9 SSV UV FU OO mm — mn stämma. Det måtte vara skönt att efter sådana vedermödor kunna söka tröst och vård i en åldrig moders armar; men den trösten är den tappre värd. — Under de timmar man hade tillfälle att vara tillsammans med kapten v. V., sedan han antagit inbjudningen att i förening med sångarne tömma ett glas, lärde man i honom värdera den älskvärda, rättframma menniskan och många glada anekdoter från krigsteatern — ty fäldlifvet har ätven sin glada sida — hade han att berätta. Med dagens bantåg har kapten v. Vegesac ick a afrest I från till huf vudstaden, hvarest han dock ej lär inträffa förr än om några dagar, emedan han tillsölje af sin klena helsa kommer att göra några uppehåll under vägen. Den goda smakens målsmän hafva segrat. De gamla almarne i Brunnsparken skola ännu en gång lefva upp och skänka åt kommande generationer den svalka och vederqvickelse de gifvit oss och vära förfäder. Ännu en aktad insändare skildrar deras förtjusning öfver denna glada framtid i följande rader: Almarnes fröjd. Bort med all jemmer, åt fanders med sorgen, Ty subskriptionen den gick ju galant. Nu ej behöfs stadsfullmäktiges borgen Penningar finnas och dessa kontant, Visst gick vår sak till en början på sned, Listiga voro vi dock med besked. Heder och tack! I som hörde vår suckan, Öfver klagan förbarmade Er! Nu, gudskelof, blir det luft uti luckan Vi sa stå qvar, ack, hvad onska vi mer! Lårdt hade varit att lemna sin plats För att ge rum åt — ett uthyrdt palats. Annu som förr skola lekar och löjen Fröjda vår nästan förtorkade själ, Barndomens glada, oskyldiga nöjen Uti vår skugga förr trifdes så väl, Mången som äna är en hel millionär Glädtigt som ungersven tumlade här. Tänk när som månan förtrollande sprider Ut öfver nejden sitt magiska sken, Om du af kärlek och svartsjuka lider, Och ej vill vandra i Gamla Allen, Då blir det ljufligt att här kunna få Gömma ditt jag i en lummig berså. Blodet i adrorna började sina, Nu är det annat, nu skall man slå på Här skall bli mattor, och de riktigt fina, Blomsterrabatter och buskar en gros! Ja, under loppet af kommande år Kanske ett springvatten också man får. Bort nu med sanden, som fötterna bränner, Bort med Sahara, som qväfver vårt lif; Nu ha vi gynnare, mäktiga vänner, Ack, jör vår framtid hvad ljust perspektiv! Man skall få se att helt visst nästa vår Ater ett Åparadis utslaget står. Det har ett stort behag att se, huru en mensklig fallenhet för någon verksamhetsgren redan yppar sig vid de yngre åren. Det ligger någonting stort och tanken höjande uti att se, huru en h0allenhet bryter sig fram oaktadt salla hinder, huru den kommer till medvetande af sig sjelf, slutligen väcker andras uppmärksamhet, understödjes och genom den mera försarnes ledning kanske slutligen blir någonting, som gör sin egare stor och hans gynnare heder. Det är Prometheus gnista, som tändes så i anden, för att slutligen meddela sig åt den yttre råa formen och gitva i sin ordning själ åt den orörliga materien, åt stenen. Jag upphanns häromdagen på gatan af en bekant, som visade mig ett i lera modelleradt öra. Det här har en pojke på min verkstad utfört, sade han. Orat fick nu för mig intresse. Jag blef vidare upplyst om, att pojken Usjelf, utan någon yttre ledning, egnat sig åt att modellera, hvarpå han använde all den lediga tid han kunde få. Här hade jag således ett af de ofvannämnda fall framför mig. Det var en at dessa fallenheter, som ville tränga sig frum i dagen och just höll på att komma till medvetande af sig sjelf. Men modellen? anmärkte jag. Min bekante genmälte, att gossen haft sin kamrats öra till modell; men han hade förut en gång modellerat en fot — efter sin egen vandringsledamot. Pojken vill gå sin egen bana, det är tydligt, och jag skall följa honom. Det är intressant att se den medfödda hågen bryta sig sin väg. Det är skådespelet af mensklig storhet. Den behöfvande lärgossen, gesällernas tjensteande, den jägtade unge, hvars tid delas mellan springärendena och handtverkets lägsta sysselsättningar, som måste vara kroppsligt trött då dagens arbete är till ända — han känner ej sömnlust. Själen arbetar hos honom. Psychen vill höja sig på sina vingar ur dvalans och mörkrets puppa upp till ljuset, till den värme som utstrålar från idealet. Hon är ej medveten om sig sjelf och söker derföre ännu idåen i de närmast omgifvande föremålen, hvilka hon vill återgifva. Vår lärgosse tager sin fuktiga lerklump och efterbildar i detta sin lugnt ötvande kamrats öra. Han märker ej, huru tiden förrinner — tiden är för skräddare och skomakare, men för honom? Kan man väl tro det! Han har väl annat att tänka på. VisÅ —H— — — —— — — —— — —