Göteborgsposten – 17 oktober 1863, sida 1

For att nu, sedan ursakternå vYdt alv der danstökade, ej börja alltför torrt, låtom oss tala om väderleken under veckan. Brrr, så ruskig och surmulen den varit! En kall och otreflig blåst östanifrån har under större delen af veckan pinat kring knutarne, men vi äro ej vana vid annat, då vinden blåser från det hållet, och man skall minst hafva kinder af ryssläder för att ej blifva blåfrusen då ostanvinden knäpper till och visar sig barsk. Och så det regnat sedan! stundom riktiga störtskurar; men oaktadt detta skurväder ha våra gator ej blifvit rentvagna, utan tvärtom. Dock, härom är intet att säga, vår stad är i detta afseende, genom de väl stensatta gatorna, bra mycket lyckligare lottad än många andra städer i Sverige och apparanserna att här kunna hålla sig på det torra äro, dess bättre, både stora och många. De pågående arbetena vid stadens gator och broar, hvaraf vi dagligen se så vackra resultater, medföra dock en olägenhet, hvilken vi en gång förut påpekat, då vi på samma gång uppgårvo ett enkelt sätt att förekomma densamma. När nemligen en gata för något ändamål upprifves eller en af broarne i anseende till reparation tillstänges för trafiken, sker afstängningen vanligtvis helt enkelt genom ett par korslagda plankor. Detta kan nu visserligen under dagens lopp vara tillfyllestgörande, men sedan mörkret inträdt händer det, oaktadt gaslysningen (hvilken vil också ibland har sina mindre ljusa mellanstunder), att körsvennen på ett eller annat åkdon icke förr kan urskilja detta obstacle än han ettdera kommit i fara att stöta sig med det klena bålverket eller också med yttersta nöd på den trånga gatan kunnat vända om sitt åkdon. Under det Östra hamngatan omlades sågo vi mången spektakelafton åkdon, som ämnade sig till teatern och vågat sig in på den förrädiska passagen, få göra den betydliga omvägen Drottningeller Kyrkogatan uppföre förbi manågen och så vidare. Om i de yttersta ändarne af hvarje belamrad gata eller bro en lykta placerades, som för större effekts skull kunde förses med rödt glas, tro vi att med en ringa uppoffring en stor tjenst skulle beredas den trafikerande allmänheten. På tal om gatorna, se här hvad en person som ej är belåten med gatufriden i vår stad, tillskritver oss. Vi återgifva skrifvelsen med diplomatisk noggrannhet: te den som skrifver brefkrönika i göteborjsposten var bra å näm om atte inte pojkarne goteborj få loff att Skäla på en å kasta säj å åka då en komner at stan För de ä så uselt i goteborj atte di få loff å gorra så der be polisserna atte de se äter dåm — Utan att vilja inlåta oss i något bedömande af huruvida bretskritvaren, hvilken föröfrigt synes ha krånglat till sin stil väl mycket, har rätt i sina här framställda klagomål eller icke, ger oss detta likväl anledning att! framställa en liten anmärkning, hvilken länge legat oss på hjertat. Denna gäller det väsen och skrål hvilket åstadkommes af den arbetande ungdomen af båda könen, hvilken fyra gånger om dagen vandra — nej, springa och hoppa till och från de i staden varande tobaksfabrikerna. Synnerligt liflig stämning ådagalägga de vid fabriken å Nöpmansgatan anställda minderåriga arbetarne. Nämnde fabrik öppnas och stänges på bestämda klockslag och någon qvart före portarne slås upp samlar sig arbetspersonalen på den invid fabriken varande gata, hvilken den fullkomligt belamrar, sysselsättande sig med hvarjehande glada ungdomslekar och upptåg, icke så sällan slösande mer och mindre qvicka och mustiga infall på de förbigående. Vi finna det ej öf verensstämmande med god ordnmg att sådant tolereras af polismyndigheterna och hoppas att efter denna lilla påstötning mått och steg vidtagas för en förändring i nu öfverklagade förhållande. Ett evenement för veckan är det besök, vår stad haft att glädja sig åt, af vår tappre, med ära och segertecken prydde landsman Irnst von Vegesack. I Augusti månad 1861 befann han sig äfvenledes på genomresa hos oss. Han gick då ut att strida för det stora ändamål som satt vapen i hand på Nordamerikas söner, som redan kostat så många strömmar af blod och som tyvärr ännu torde komma att kräfva mångtusende offer. Ernst von Vegesack har under sin 2-åriga bortovaro många gånger sett döden i hvitögat, stått der striden varit hetast, en gång legat öfvergifven på slagfältet under tyngden af sin skjutna häst, haft att kämpa mot sjukdomar och andra svårigheter; men trots allt detta befianer han sig nu åter på sosterjorden.Den svenska kroppen är seg, såsom han sjelf uttryckte sig, då han i några hjertliga ordalag tackade för den serenad ett antal sångare, såsom förut omtalats, i torsdags på aftonen uppvaktade honom med utanför hans bostad å hotell Göta Källare. Jag har fått min helsa bruten, men allt skall väl blifva godt igen då jag åter kommer hem och min gamla mor får nyssla om miot så vttrade so hland annat — FKkKqW-x(TGB3a. — ——— — — ——