Göteborgsposten – 16 oktober 1863, sida 1

mäktige, att förslaget skulle läggas till handlingarne, utan att man kan fatta, det några giltiga skäl kunnat förmå majoriteten till et dylikt undertryckande af en enskild mening Efter det Magistraten till hrr Stadsfullmäktige öfverlemnat sitt utlåtande d. 13 nästl Juni, deruti, med bifogande af flera frågan fullständigt utredande tablåer och tarifker, åt skilliga betänkligheter framställts såväl emot d:r Dicksons som hr Philipssons förslag, hvaremot uppmärksamheten fästades å den af komiterade för innevarande år med uttaxeringen af kommunalskatterna följda metod, förekom ärendet d. 3 Sept. ånyo till handläggning hos hrr Stadsfullmäktige, dervid frågan för beredning öfverlemnades till en komite, bestående af hrr d:r Dickson, A. Philipsson, M. S. Warburg, C. O. Kjellberg och mantalskommissarien Ekermann, till hvilken komite äfven öfverlemnades lektor Blomstrands förslag jemte öfriga handlingar. Uos denna komite hvilar frågan för närvarande. Sedan vi sålunda i korthet redogjort för de olika förslagens innehåll vilja vi med ledning af de anmärkningar som deremot blifvit gjorda, öfver samma förslag yttra vår mening Ett grundfel, som vidlåder såväl d:r Dicksons som hr Philipssons förslag äfvensom den af komiterade för innevarande års uttaxering tillämpade metoden, är, att bevillningen efter 2:dra artikeln lagts till ovilkorlig grund för deltagande i kommunalutskylderna. Det föresaller oss temligen naturligt, att den gemensamma skattebördan, om densamma skall rättvist fördelas, måste lämpas ester hvarje skattdragandes sörmåga att bära sin andel deraf; men då, såsom vi alla känna, bevillningen till staten utgår endast efter inkomst, utan afseende på det belopp, som oundgängligen erfordras för nödvändiga lefnadsomkostnader, är det klart, att bevillningen efter 2:dra artikeln icke i och för sig alltid är rättvis och ännu mindre i alla fall kan utgöra en fullkomligt billig grund för deltagande i kommunalutskylderna. Denna vår slutsats vilja vi med ett exempel ytterligare upplysa. A. och B. hafva begge lika stor inkomst, B. har stor familj att underhålla, då deremot A. icke har någon mera än sig sjelf att sörja för. Enligt gällande bevillningsförordning äro båda skyldiga att erlägga lika stor bevillning efter 2:dra art. och skulle efter förenämnde förslag med lika belopp deltaga i kommunalutskylderna, ehuru hvar och en kan inse, att deras förmåga att bära hvar sin andel i skattebördan är å ena sidan betydligt större än å den andra. Detta exempel torde tillräckligt visa huru befogad anmärkningen är. Ett annat väsendtligt fel, som vidlåder hvarje beskattningsförslag med bestämda gränser, i större mån ju färre klasserna äro, är att gränsesiffrorna emellan de särskilda skatteklasserna alltid måste blifva mer eller mindre godtyckliga samt att öfvergångarne till följd häraf blifva omotiverade och, om klasserna äro för få, orimliga. Såsom exempel härpå vilja vi anföra några tillämpningar af hr Philipssons förslag, hvilket i detta hänseende är det mest framstående. Om samma förslag nemligen tillämpas på de för året uttaxerade kommunalutskylderna, 190, 000 rdr, visar sig, att man för en bevillning af 75 rdr skulle erlägga ett lika stort belopp till kommunen, men för en bevillning af 76 rdr deremot 140 rdr 60 öre, eller för en rdr högre bevillning 65 rdr 60 öre högre kommunalskatt. Doktor Dicksons förslag tillämpadt efter enahanda grund visar: för en bevillning af 99 rdr 123 rdr 75 öre kommunalskatt, men för en bevillning af 100 rdr 167 rdr kommunalskatt eller för en rdr högre bevillning 43 rdr 25 öre högre kommunalskatt, samt för en bevill— n—