Göteborgsposten – 16 oktober 1863, sida 1

hans uppförande, beslöt jag att begagna tillfället och gifva noga akt på honom i dag. — IIan kommer igen, tänkte jag, om jag icke bedrar mig alltför mycket. Jag bedrog mig alltför mycket, ty Launcelot Darrell kom icke igen. Men några minuter sedan klockan slagit ett, öppnades den gröna dörren, och den gamle skrifvaren kom ut — denna gång utan den blåa påsen, och gick snabbt åt samma håll, hvartåt Launcelot Darrell gått. — Han går att äta middag, tänkte jag, eller också går han att träffa Launcelot Darrell. Jag tog på mig hatten och gick ut på gatan. Skrifvaren trefvade uppför den lodräta gatan ett godt stycke framför mig, men jag behöll honom i sigte och var hack i häl efter honom då han tog af vid hörnet till gatan vid Slottstornet. Han gick ett stycke af denna gata och gick derpå upp i ett af de förnämsta hotellen. — AÄha, min vän, sade jag för mig sjelf, du äter icke vanligen din middag i detta hus, skulle jag tro. Hvad der serveras fordrar större tillgångar än dina, menar jag. Jag steg in i hotellet och gick till kafferummet. Mr Launcelot Darrell och den fattiggalante skrifvaren sutto vid ett bord och drucko sherry och sodavatten. Artisten talte med låg röst och mycket allvarsamt till sin följeslagare. Det var lätt nog att se det han försökte öfvertala den rutinerade skrifvaren till något, som dennes försigtighet ej ville gå in på. Begge dessa min sågo upp, när jag kom in i rummet, hvari de tills det ögonblicket varit ensamma, och Launcelot Darrell blef skarlakansröd, då han kände igen