Göteborgsposten – 15 oktober 1863, sida 2

Teater. Konungens Läkare. Romantisk komedi i 5 akter af Shakspeare. Den utmärkte italienske novellförfattaren Boccaccio har skrifvit en i hans Decameron intagen novell om en ung flicka Giletta från Narbonne, som förälskat sig i sin fosterbroder den rike och förnäme grefve Bertrand af Roussillon. Bertrand reste till Paris, för att vid dess hot öfva sig i adeliga idrotter, och Giletta grubblade ötver medel att åter få se honom. Hennes aflidne far hade varit en skicklig läkare och hon hade ärft efter honom flera dyrbara recepter. Nu hände sig att konungen af Frankrike hade en svår fistel. Hon beslöt att bota honom, efter ett af sin fars re cepter, och reste till Paris, öfvertygad om att på samma gång äfven fl se sin Bertrand. IIon framträngde till konungen, botade honom, och begärde som belöning Bertrand till make. Konungen ville tillfredsställa hennes önskan, men Bertrand ville icke. Han vågade dock ej motsätta sig konungens vilja, utan lät sig viga med Giletta; men reste straxt derefter till Florens, som låg i något krig, och blef höfvidsman, samt underrättade sin maka, att han ville lefva tillsammans med henne, först då hon bar på sitt finger en ring, som han hade på sig och höll mycket kär (Boccaccio tillägger sant en son af honom på hans arm?.) Giletta begaf sig nu ut på pilgrimstärd och anlände till Florens, der hon lyckades okänd tjusa riddaren och aflocka honom ringen. Senare yppade hon sig och blef nu riddarens älskade maka. Denna berättelse har dramatiskt bearbetats af italienaren Bernardo Accolti i ÅLa Virginia 1513 och af Shakspeare i ÅAlls well that ends well, i svenska bearbetningen kallad Konungens Läkare. (Den finnes äfven i en svensk folkbok, kallad Historia om en doctoris dotter af år 1664). Shakspeares drama är dock af vida mjukare och mera poetisk anda, än Boccaccios novell. Helena (Boccaccios Giletta) är ea alltigenom qvinlig natur, glödande af kärlek, men blyg som den rena jungfrun, uthärdande att lida, men äfven beslutsam i handling. Hennes motsats är Bertram (den älskade). Hon visar sig ötverallt vemodig, anspråkslös, men klok och beslutsam, begäfvad med alla de själens egenskaper som skulle berättiga henne att sträfva högre. Han deremot är högmodig, djerf och tygellös, anspråksfull men rådlös, beblandande sig med det sämsta sällskap han kan få, en äfventyrare Parolles — ett slags storskrytande Falstaft. Brytningen mellan dessa tvenne så olika karakterer, öfver hvilka snillet ställt kärleken som förmedlande länk, måste lemna stoff till ett intressant drama. Fru Pousette, som utförde Helenas parti, återgaf sin roll med en finhet och noggrann uppfattning hvilken lemnade föga öfrigt att önska. Redan i första scenen, deri hennes ilskade sosterbroder tager afsked af sin mor, för att begilva sig till Paris, lät fru Pousette ederbörligt framträda den rörande förställningen hos henne, att ej vilja låta någon annan se hennes smärta öfver den älskades afresa. Men grefvinnan (fru Lagerqvist), Bertrams mor, berömmer henne och kommer dervid att nämna hennes fars namn, och nu utbryta hennes tårar, ej stormande, utan tysta, stilla, halft tillbakahållna af ungmöns blyghet öfver sin kärlek. Bertram reser och hon är ensam. Helenas öfvergifvenhet hade en lycklig framställning, blandad med den ljufva resigaation, att vilja dock letva, lefva af minnet. Men då nu Bertrams onda genius Parolles inträder och med ohöfviska later skildrar för henne Bertrams och hans eget blitvande lif i Paris, samt de förförelser för hvilka hennes afgud der skall bli utsatt, då ville vi hos sru Pousette sett något mera af den bittra svartsjuka, som uppreser sig inom lelena mot den, som står färdig att fånga hennes älskling i sina förforelsegarn. Detta moment af kraft utgör ju till stor del dramats tyngdpunkt, ty den tngitver Helena det beslut och den styrka, som gifva henne mod att utföra sitt följande i dramat skildrade värl. I detta moment och den straxt derpå följande ensamheten har skådespelerskan tillfälle att utveckla så många olika själsrörelser, att det kan i och för sig bli ett helt psykologiskt drama. Att tru Pousette uppfattat momentet i sin helhet, kan ej betviflas, men dess framställning visade dock icke allt det som vi velat se deri. Hr Lagerqvist var i denna scen förträfflig och återgaf den oförskämdo — — —Uä— —— —-L— — ——