Göteborgsposten – 15 oktober 1863, sida 1

ALAA T— RÅ svenskt i skatt eller 2, 100 rdr i inkomst). Men det är dock antagligt, att riksrådet skall, betraktande af det nedslående deri att denna församling ej skulle i ett så vigtigt ögonblick kunna visa utlandet bilden af enighet, åta alla partimeningar fara och genom omtattande af förslaget sälla sig omkring regerinsen, alldenstund denna nu visar all önsklig kraft och beslutsamhet samt synes besluten att vilja berga det danska statsskeppet. Nu möter den omständigheten, att under förhandlingarne 1851 och 52 danske konungen lofvade Tyskland, att ej söka införlifva Slesvig med det öfriga konungariket. Det sramlagda gemensamma representationsförslaget skall utan tvifvel betraktas som ett dylikt införlitrningsförsök och derföre samtidigt ätven utropas som ett löstesbrott af danske konungen, utan atseende derpå att slesvigska ständerförsamlingen upphäft sig sjelf, och Tyskland genom sin hållning i den rent holsteinska frågan tydligt ådagalagt sin lust, att inkräkta i Danmarks rätt, hvarigenom danske konungens löfte väl kan på visst sätt anses ogiltigt. Tysklands på dessa omständigheter grundade anspråk äro af fullkomligt internationel natur, och makterna skola derföre sannolikt göra allt hvad de kunna, för att på underhandlingarnes väg afvärja farligare förvecklingar. Men å andra sidan skall Tyskland inse, att det om det gifver vika, för alltid beröfvats allt sken till rätt att inblanda sig i Slesvigs angelägenheter — och det är derföre troligt, att det skall envist framhärda i sina krigiska planer, isynnerhet som heder och sosterlandskärlek påbjuda danske män, att här ej genom vankelmod tvinga sin regering att retirera i ett ögonblick då den står färdig att med mod och kraft i sin mån söka tilltredsställa länge hysta önskningar. IIär inträder emellertid en allvarligare cusus belli, från hvilken vi ej kunna hallo oss på afstånd och som antagligen skall tända den krigets fackla, hvars gnistor kunna gifva spridning åt en allmän brand. Det är helt naturligt att vår regering i betraktande af den stora utsträckning händelserna kunna få, sökt på förhand göra sig förvissad om vostmakter nas bifall och, i händelse af behof, deras matericla understöd. Bestämda antydningar föreligga, som gifva vid handen, att Frankrikes fulla medverkan är utlofvad, och at engelska pressens hållning är det otvifvelaktigt, att England ej skall hålla sig på afstånd från händel serna eller låta sig nöja med några noters uppsättande. Det finnes således de ljusaste utsigter till erhållande at en slutlig lösning a! denna välsignade dansk-tyska fråga, som ända tills nu grundligt uttråkat de europeiska statsmännen. Att vår regering har ej ringa del i makternas sympatier för Danmarks sak, att hon äfven i sin mån bidragit till att ingifva i den danska regeringen den fasthet, denna nu visar — framgår at flera omständigheter. Detta skall ytterligare bidraga att närma de skandinaviska brödratolken än mera till hvarandra, vare sig att de skola behöfva gjuta sitt blod tillsammans vid Eidern eller icke. Vinsten skall bli ej ringa. Slesvigs anslutning för alltid till Norden kan bli konstaterad, en nödig törenkling i Danmarks förhållanden kan följa, hvilken skall mera än förut befästa den danska monarkiens oafhängighet och integritet, Nordens fred på denna sida kan bli betryggad — och är ej denna vinst väl värd den insättning af några mullioner, som vi kunna vänta att regeringen i dessa dagar skall af svenska folket begära? Men Holstein? torde man fråga. Exckutionen skall göra dess utsöndring till ett faktum och underhandlingarne mellan makterna skola, hoppas vi, leda till ett länge önskadt