Göteborgsposten – 15 oktober 1863, sida 1

gästers disposition, för den händelse att de skulle vilja göra utfärder i grannskapet. Han återkom icke förrän skuggorna började tjockna utanför det fönster, hvarvid han satt. Han fann sin unga vän ensam i det lilla förmiddagsrummet nästintill mr Moncktons arbetsrum. Hon satt på en pall vid kaminen med hufvudet lutadt mot handen och anletet öfvergjutet af det röda eldskenet; hela hennes ställning uttryckte bekymmer och nedslagenhet. Dörren mellan detta rum och Gilbert Moncktons arbetsrum var stängd. Den unga qvinnan spratt til! och steg upp, då Richard Thornton öppnade dörren. Det hade varit en kall och regvig dag; droppar af snöblandadt regn sutto på den unge mannens grofva öfverrock och han förde en rå och fuktig atmosfer med sig i rummet. Eleanor bekymrade sig föga om hans återkomst. — Är det du, Richard? sade hon tankspridt. — Ja, mrs Monckton, jag har varit ute hela dagen; jag har varit i Windsor. — Har du det? — Ja, och jag råkade Launcelot Darrell der. — Säger du att du råkade Launcelot Darrell? upprepade Eleanor. Richard! ropade hon, i det hon plötsligt steg upp och gick bort till den unge mannen, du har bestämdt upptäckt något mer. — Jag har icke upptäckt hvad vi söka efter. Jag har icke funnit det bevis, som du måste lägga framför mr de Crespigny, då du ber honom göra sin brordotters son arflös. Men jag tror dock att jag gjort en upptäckt.