Göteborgsposten – 15 oktober 1863, sida 1

— Uvilken upptäckt då? frågade mrs Monckton med återhällen otålighet; tala icke högt, Dick, tillade hon hviskande, ty min man är i nästa rum. Jag sitter stundom hos honom, då han arbetar på sina juridiska papper, men jag kan icke annat än tro att min närvaro besvärar honom. Han är icke sådan mot mig som han var förr. O Richard, Richard, det förekommer mig som om jag vore skild från alla menniskor i verlden utom dig; jag kan tala förtroligt med dig, ty du känner min hemlighet. När skall detta sluta? Mycket snart, hoppas jag, svarade mr Thornton allvarligt. Det fanns en tid, då jag bad dig att du skulle uppgifva din föresats, men jag gör det icke mer. Launcclot Darrell är en dålig karl, och den stackars lilla flickan med de blå ögonen och de ljusa lockarne bör räddas ifrån honom. — Ja, det bör hon ovilkorligen. Du gjorde en upptäckt i dag, sade du. I — Jag tror det. Du minns väl hvad mr Monckton sade till oss häromdagen. Du minns väl att han lät oss veta att mr de Crespigny den dagen gjort sitt testamente. —Ja, det minns jag mycket väl. — Laura Mason var närvarande när hennes förmyndare sade det. Det är helt naturligt att hon berättat det för Launcelot Darrell. — Hon säger honom allt möjligt; det var klart att hon skulle säga honom det. : — Ja, det var det, och mr Darrell har icke försummat att taga sina mått och steg med anledning deraf.