Göteborgsposten – 14 oktober 1863, sida 1

— Det är en sak, som rör Laura vida mer än oss, sade han. — Hvilken sak? frågade miss Mason och såg upp från ett utmärkt väl arbetadt broderi, som hon visat för signora Picirillo. — Vi tala om mr de Crespignys förmögenhet; du är ju intresserad af det testamente han gör. — Ja, det förstås, svarade den unga qvinnan. Jag borde intressera mig derför för Launcelots skull, det vet jag nog, och jag vet också att han bör ha förmögenheten och att ingen med rätta kan taga den ifrån honom, och allraminst de stygga gummorna, som skickade honom till Indien mot hans vilja; och jag tror att han, när han blir äldre, får fasligt ondt i lefvern i följd af klimatet derute. Han bör naturligtvis ha förmögenheten, men likväl tycker jag ibland att det vore bättre för honom att vara fattig. Han blir kanske aldrig en stor konstnär, om han blir rik; och jag vill hellre resa till Rom med honom och sitta vid hans staflett, när han arbetar, och betala hotellräkningarne och resekostnaderna och allt sådantder med mina egna penningar, än att han skulle bli landtjunkare. Det vore ledsamt om han blefve landtjunkare; då skulle han jn jaga och ha spetsiga stöflor och otrefliga läder-damasker, liksom en simpel bonddräng, då han gick ut på jagt. Jag tål icke landtjunkare, Byron har icke en enda landtjunkare i alla sina pocmer, och den fasligo äkta mannen på Socksby Hall kan visa er hvad tanka Tennyson har om dem. Miss Mason återvände till signoran och broderiet, belåten med att ha afgjort saken på sitt sätt.