Göteborgsposten – 14 oktober 1863, sida 1

——— C— — hvem som skulle blifva biträdande polismä stare här i Stockholm. Ryktet visste att för tälja flera, men det säges nu bestämdt at höga vederbörande med sitt val fallit på hä radshöfdingen Carl Hessling, hvilken nu se nast varit sekreterare i Sjölagskomiten. Ital jag ej missminner mig är hr Hessliag t.! borgmästare i Warberg. . Många och långa öfverläggningar hafv: ssegt rum inom komiten för uppresandet a Carl XII:s staty, huruvida den tappre konun gen skulle framställas till häst eller till tots Skäl ha framdragits både för det förra och det senare, men statue-pedestre har segra Joch komiten har icke velat fästa minsta at I seende på — bladets förmedlingsförslag: er sstatue-pedestre till häst. Komiten har såson ssagdt valt staty till fots och troligen af de I skäl, att tillgångarne ej skulle förslå till en ryttarestaty, som dock otvifvelaktigt varit imposantare. Jäflan erbjudes nu åt svenska bildhuggare, men hvem skall våga sig på ett så grannlaga uppdrag som det att återgifva hjelten vid Pultava? Man fäster i det hänseendet sina förhoppningar vid den unge talangfulle bildhuggaren Kjellberg i Rom. Professor Qvarnström säges ha förklarat att han ej ämnar inlåta sig i täflan och Molins tanke vet man ännu ej. Komiten borde, i mitt tycke, ha satt ut ett eller två pris för esqvisseritningarne, ty det är obilligt begärdt att konstnärerne skola nedlägga arbete utan att kunna erhålla någon vedergällning derför — blott en kan ju vinna, låt den som får arbetet sig tillerkändt ej uppbära något för esqvissen, men utsätt för de två eqvisser, komiten anser efter priseqvissen vara de bästa, lämpliga pris. Allmänna samtalsämnet har ett par dagar vändt sig kring en ung man, som hastigt försvunnit utan att man visste hvart; nu lär man dock vara fullt förvissad om att han rymt sin kos med omkring 15,000 rdr kontanter och efterlemnande utom en mängd fordringsegare en sörjande Fleur de Marie. Kongl. teatrarne ha lycka med sig, ännu så länge åtminstone. Så kallade hedersmändrager alltid fullt hus till Dramatiska teatern och nu senast nar Fra Diavolo fallit publiken särdeles på läppen: fullt hus hvarje afton den gitvits. Erkännas måste också att operan går så väl man kan begära det. Hr Arnoldson sjunger sin Fra Diavolo som en hel karl, om man också måste tillstå att hans yttre uppträdande ej motsvarar den italienske röfvareanföraren, äfven idealiserad, ty hr Arnoldson såg eller ser snarare ut som en elegant markis. Hr Arlberg spelar den engelske lorden med mycken savoir faire, såsom man kan vänta af denne skådespelare, men när recensenterne säga att han inlägger stor komisk kraft i sin roll, så befarar jag att de varit för mycket artiga: med all aktning för hr Arlbergs skådespelareförmåga, men någon vis comica har åtminstone jag aldrig kunnat upptäcka, och i fall han skulle i denna roll visa prof på denna, så är jag färdig tro att den varit att söka i den öfver munnen på honom räckande höga, hvita halsduken och de ännu längre räckande fadermördarne. Men sin lord Kockburn gifver han dock ganska bra. Fru Strandbergs Pamela, lordens fru, var temligen intresselös och våra damer kunde vid hennes entråe ej nog förvåna sig öfver att hon uppträdde utan krinolin, men krinolinen hörde ej till den tidpunkt pjesen spelar — vare det sagdt till Pamelas heder att hon var lika täck för det. M:ll Gelhaar sjunger sin Zerlina särdeles bra, men för det naiva har m:lIl G. aldrig visat någon förmåga, och för att kunna gifva operan ännu bättre borde de båda damerna byta roller. Någon till figuren ömkligare officer Lomee om ov —