Göteborgsposten – 14 oktober 1863, sida 1

renzo än hr Dahlgren kunde teatern ej let sfram; kort och tjock som hr D. är tog han s I verkligen löjlig ut i sin åtsittande dragonun form. Hr Wallin, den ena banditen, bröt y perligt på Leksands-språk och äfven hr Ar bergs engelska påminte starkt om Dal-idiom Säkert är att ingen bland de medspelande kw de göra hr Arnoldson segern stridig. — Shakt speares Konung Richard d. 2:dre gaf ocks fullt hus första gången — jag hoppas i ve kan få se detta mästerverk som lärer gifva särdeles tillfredsställande. Hur man skall kur na hinna till öfver allt blir dock frågan, t fru Michaeli uppträder i denna vecka i Fr skytten, Richard II gifves, och äfven de dramatiserade bearbetningen af Wilkie Collin: roman Den hvitklädda qvinnan. — Det to! de kanske intressera er höra, att den så got terade komikern hr Nyforss skall debutera om kring d. 20 i Hedbergs nya stycke Kor) Kerstin der han lär ha en sådan der ettel rolig roll. — Södra teatern börjar sin säson om onsdag. Sjukdomsfall ha hittills lagt hin der i vägen för teaterns öppnande. Pjeserna namn har ni redan er bekant; jag tillägge blott att den ena af dem är af Uller. Nå, den gubben Pfeiffer, som satt och at somnade på sin post i Åluckan. Att dö p sin post, hvad kan man bättre önska, ma behöfver derför icke, såsom herr Augus Blanche, önska att man blefve sufflör och dog med ryggen vänd mot publiken! Gubbe Pfeiffer var aldrig någon aktör och aldrig nå gon sångare heller, men han var en uti litet, som kongliga teatern i många år dra git nytta af. Pfeiffer hade ett otroligt min ne, han kunde nära nog alla roller i all pjeser som gåfvos på hans tid och icke no; dermed han hade en s. k. skaplig tenor-bary ton, som ofta togs i anspråk. Deraf kom de sig att han både sjungit Max och Kasper Friskytten, men det var också endast nä någon af dessa rollers innehafvare hade sjuknat Han gick i komiken också, och jag minn att jag för många år sedan — han gaf en so iråe i mantgen — såg honom spela i Den gi riges dotter och äfven i Heibergs monolo; Supplikanten, men jag tillstår att jag ej för mådde få korn på den komiska kraften ho: honom. Förargad öfver motigheter vid tea tern, tog Pfeiffer afsked med pension, om jag minnes rätt 1852, och flyttade upp till Norr land, der han i flera år lefde såsom nybyg gare och fiskare, slog sig godt ut ocl var alltid ytterst ordentlig i sina penningaf tärer. För några år sedan kom han en vac ker dag hit i en öppen båt, en s. k. skoyt, i hvilken han gjort resan från Norrland. Gub ben hade båten lastad med strömming, smö m. m. och gned förnöjdt händerna öfver dei goda förtjenst han skulle ha på sina medförd: varor. Men gubben ledsnade vid det enfor miga lifvet deruppe, längtan till Stockholn tog öfverhand — han kunde ej undertryck: sin längten att få spela igen, och gaf i en a de norrländska småstäderna ett par dramati ska soirer — och till slut realiserade har hvad han egde och kom åter hit. Då sufflörs posten vid lyriska scenen just var ledig och den är ganska svår att få besatt, fick Pfeiffe den och nu förde han ett gudalif — han hade både lön oeh pension! Men så somnade gubben in i den eviga sömnen den der afton, ni vet, när Wilhelm Tell gafs. Hans lik förvarades under teatern tills representationen var slut, då det fördes upp på scenen på Wallensteins bår. Gubben Pfeiffer var allmänt värderad för sin öppna, redbara karakter och hade många vänner. Djurgårdens aller stå gulnade, folktomma. Vid ett besök derute i dag på middagen såg jag till min förvåning det gula Tagg oo C1