Göteborgsposten – 14 oktober 1863, sida 1

u ————— — — —— — On RAR — Innan han dör, upprepade mrs Monckton, innar han dör! Tror du då att han dör snart eller hastigt? — Ja, jag tror att han till slut dör mycket hastigt Jag hör att läkarne säga detsamma. Eleanor såg på Richard Thornton. Jag måste råka honom innan han dör, sade hon Äro hans själsförmögenheter oförsvagade? Är han lika redig, som han var för åtta dagar sedan. — Ja, svarade mr Monckton, jag har all anledning att tro det, ty medan jag talade med de begge damerna i frukostrummet, kom Henry Lawford, notarien i Windsor, in och bad mig gå upp i mr de Crespignys sängkammare Eleanor, kan du gissa hvad jag skulle göra der? — Nej, det kan jag icke. — Jag skulle underteckna gubbens testamente jemte Lawfords skrifvare. Jag behöfver knappt nämna att det förvånade mig rätt mycket att Maurice de Crespigny icke förr disponerat öfver sin förmögenhet. Förmodligen har han gjort ett halft dussin testamenten och förstört det ena efter det andra, allt eftersom det fallit honom in. Jag vill hoppas att de ogifta systrarne få en skälig vedergällning för deras tåliga väntan under långa år. Eleanors darrande fingrar lekte med prydnaderna på hennes gyllne urkedja. Hon kunde endast med stor möda beherrska sin sinnesrörelso. — Hvem skall då ärfva förmögenheten? frågade hon mod andlös ifver. Fick du veta det? — Nej, kära du; vittnet får vanligen icke veta testamentets innehåll. Jag såg huru den stackars Maurice de