Göteborgsposten – 13 oktober 1863, sida 2

non först råkade henne, slutit sig till henne, trott på henne och älskat henne. — Skulle jag vara medlidsam eller barmhertig ella rättvis mot henne, om jag lät henne gifta sig med en då: ig karl? frågade mrs Monckton sig sjelf. Nej, lika myc ket för hennes skull som för min faders minne, är det mir pligt att anklaga Launcelot Darrell. Under aterfärden till Tolldale funderade mrs Monck.x ton tyst på hvad som uträttats den morgonen. Richare Phornton hade verkligen visat att han var en mäktig bunds förvandt. Huru ofta hade hon icke varit i ateliern, utar att det någonsin fallit henne in att söka bland artisten: skizzer efter spår af hans förflutna lif. — Jag sade ju, att du kunde hjelpa mig, sade hon när hon fann sig ensam med dekorationsmålaren. Du ha skaffat mig det bevis, jag så länge väntat på. Jag rese: till Woodlands i afton. — IIvarför då? — För att visa mr de Crespigny dessa begge skizzer — Men blir det nog boevisande att öfvertyga en men niska, hvars fattningsförmåga maste vara försvagad af ål der? Tänk om mr de Crespigny icke inser hvad dess: skizzer bevisa! Tänk om han icke sätter tro till din ankla gelse mot Launcelot Durrell! — Jag skall visa honom min fars bref. — Du glömmer, att din fars bref anklaga Robert Lance och icke Launcelot Darrell. — Skizzerna äro tecknade med Robert Lances namn