Göteborgsposten – 13 oktober 1863, sida 1

— Det uppstår, enligt en utmärkt utländares utsago efter slera generationer i amerikanarens ansigte en viss tendens, att antaga det långlagda utscende, de höga kindben och de djupliggande ögon som utmärker de vildar, hvilka sordom herrskade öfver denna kontinent. Det kallblodiga modet, den sega muskelstyrkan, den likgiltiga blicken, den outtröttliga ihärdigheten äro likaledes indianska egenskaper; ej heller saknas denna oblidkeliga hämndgirighet, detta förakt för menniskolif, som förbjuda indianen att försona sig med en fiende och som göra en motståndares utrotande till ett föremål för en kall beräknande politik!. Det roar mig mycket att se mig omkring på detta ställe oc ch, genom alt taga hvarje mötande persons aasigte i närmare skärskådande, anställa dessa sysiognomiska betraktelser ör hvilka hvar och en ända från sin barndom är mer eller mindre benägen. Det finnes verkligen något anslående i den förherrskande amerikanska typen. Denna länga, magra, köttlösa gestalt, det raka håret, de lutande skuldrorna, det färglösa ansigtet de tör ingen del fula men något råa dragen, den höga platta pannan och de hoppressade läpparne, det dystra och likväl listiga och kallt humoristiska uttrycket — allt detta bildar tillsammantaget en alldeles egendomlig personlighet. Till att gilva hvarenda yankee i Unionen en viss familjelikhet med de öfriga bidrager i icke ringa grad den nu brukliga drägten. Modet har nyligen uppkommit, och det frapperade mig genast vid min ankomst såsom nägot helt olika med mina fordna minnen af den amerikanska typen. Den verkliga yankeen rakar nu sin öfverläpp och ibland äfven öfre kanten at nedre läppen men tillåter skägget att växa sträft och rakt på hakan. Det är samma mode på skägget, som man ser på porträtterna af presidenten Lincoln, och jag skulle nästan tro att det är den förste embetsmannen som i detta land bestämmer moderna, liksom Carl I och Henrik IV gjorde i sina respektive ko nungariken, utöfvande samma trollkraft som kejsarinnan Eugenie har utöfvat på fruntimmorskjolarne i Frankrike och på damernas härprydnader. Det spetsiga skägget a la Lin coln är ett slags politiskt igenkänningstecken i detta land; den äkta republikanen, den ursinnige abolitionisten bär lika säkert den der tossen på sin haka som puritanerna i fordna dagar gjorde sig igenkånliga genom sitt rundklippta hår och sina tjockborstiga mustascher. Utan att tör öfrigt inlåta mig i dispyt om smaksaker må det tillåtas mig säga, att det nuvarande modet är besynnerligt och så litet som möjligt passande för de amerikanska ansigtena. Den tjocka massa af i allmänhet svart eller mycket mörkt skägg som betäcker nedre delen af ansigtet gör att den bara öfverläppen faller desto mera i ögonen och åstadkommer en långt ifrån behaglig eflekt. Denna del af det amerikanska ansigtet är för öfrigt i och tör sig sjelf vanligen ful. Den är tunn och platt med mungiporna dragna långt nedat hakan. Sedda på något atstånd likna dessa hufvuden ett slags markerad förklädnad och afbryta besynnerligt mot den höga skjortkragen, den långa tillknäppta surtuten och hatten med de breda brättena, hvilket allt tillsammantaget utgör den äkta republikanska drägten. Dessa egenheter äro dock mera allmänna i Newyork, Washington och andra städer, der medelklasserna utgöra största antalet. Här, i denna krets at mera utvaldt folk, har den äkta yankeetypen få representanter. Män af de högre klasserna affektera, ifall de äro komna till åren, att likna den fine gamle engelske gentlemannen med hans helt och hållet rake de ansigte; de yngre herrarne bära den parisiske dandyns tunna mustascher och pipskägg å kTempreur