Göteborgsposten – 10 oktober 1863, sida 1

det är icke vackert handladt, att i förening med en vän praktisera med Lebensweckern på samma gång som man i hemlighet experimenterar med den Schrattenholz ska uppfinningen; det kan kallas att slå blå läkedunster i ögonen på både kompanjon och lidande medmenniskor. Vi hänvisa emellertid till hr B:s tillkännagifvanden om den nya underkursmetoden, hvilken han kallar rabduktion eller utledning af kroppslidanden genom läkenålar eller läkedunster. Genom detta universalmedel. för hvars undergörande beskaffenhet mera än tvåhundratusen (hvarför icke två millioner?) öfverraskande läkningsfall och tillfriskningar kunna anföras, försäkras, att man nu för tiden, på ett mycket enkelt sätt, utan plågor oc utan blodförlust, kan bota sig sjelf, när man är sjuk (eljest lär det väl ej vara mycket af nöden!) eller eljest besvärad af kroppslidanden, det skulle vara intressant att få höra huru man kan vara besvärad af kroppslidanden utan att vara sjuk.) Härtill erfordras dock att man förskaffar sig hr Schrattenholz äkta primitiva läkenpparater, och icke de djersva försalskningar, hvilka på senaste tiden förekommit äfven i Sverige. kemisten hr L. Buchholz uppgifves såsom ende agenten här i landet och hos nämnde abduktorist kan man erhålla en flaska prima abduktor af odpositiv konstruktion ärtoljd al tryckt anvisning för dess bruk, allt för det billiga priset af — 12 rdr rint, mindre flaskor i proportion derefter. Slutligen erbjuder sig hr B. att i läkares närvaro vilja bota alla möjliga krämpor och sjukdomar, och härmed har han sannerligen satt kronan på verket. — Underligt är att man i våra dagar kan djerfvas uppträda med dylika ting, men antagligen lär väl ingen häraf låta förleda sig; den som det gör må skylla sig sjelf och tacka försynen om han, i lyckligaste fall, slipper undan med förlusten af sina 12 rdr. Dylika qvacksalverier kunna dock medföra svårare följder. Ett nytt kafs har under veckans lopp blifvit öppnadt i hr C. E. Billqvists hus vid Norra hamngatan. Detta etablissement erbjuder flera vackra och komfortabla rum samt en bilJard (en annan sådan, särskilt afsedd för carambole, kommer att längre fram uppsättas) och skall utan tvifvel komma att bli en farlig rival för det nya kafcet vid Skeppsbron. Måtte den väl behöfliga konkurrens, som härigenom uppstått bidraga att tillförsäkra allmänheten goda varor och höflig betjening, något som under en längre tid tillhört de fromma önskningarne. Å propos önskningar, så hafva Pusterviksboarne under dessa sistförflutna regniga dagar säkerligen uppsändt åtskilliga mindre fromma sådana öfver de myndigheter, som hafva sig anförtrodt tillsynen at vägen öfver Ilästbacken till Pusterviksbron. Förhållandet nemligen sådant, att man på denna korta bit måste ordentligt vada i smuts och dymedelst på en årstid då gyttjebad hvarken äro moderna eller nyttiga taga skada både till sin yttre och inre menniska. Visserligen förefinnes en trottoar från Kaserntorget till och med G(iasverket, men som den egentligen tycks vara egnad att förmå en menniska till benbrotts begående, så föredrar man i de flesta fall den mindre torra men mera mjuka landsvägen. Men på ömse sidor om Pusterviksbron lura verkliga Ginungagap, hvilka, isynnerhet sedan mörkret inträdt, i sitt sköte förrädiskt uppfånga den intet ondt anande vandraren. Vi skulle derföre på det högsta törorda att en trottoar lades eller ock vägen stenlades från hörnet at Gasverket fram till bron och vidare från samma bro till den, som redan finnes anlagd utmed nya vägen. En aktad insändare har tillsändt oss nedanstående pocm, en rimlig klagan af Brunnsparkens almar öfver det öde, som de nu vänta sig. UIns. trägar: Hvad vill det säga, att taga vård om träden? De, som äro döda behöfva ingen vård — om ej en grafvård. Men skola, spörjer han, de döda uppstiga i nya och förklarade kroppar redan här i tiden, eller skola de afvakta ännu en yttersta dom, och när skall denna ljuda? — Så klagar ins., men träden uttala sin klagan sålunda: Almarnes Elegi. Det var ett flyktigt hopp, ett ljusglimt blott Uti vår nu så dystra lefnad! Vi hade väntat oss en bättre lott För egen och för audras trefnad. Vi logo åt en ungdomsvår så ny Med saftrik grönska, ack, så präktig, Med källors svalka och med rosenhy — Det lofvade en stadsfullmäktig. Men ve! det blifver än vid hvad det var, Vi skola än förblifva spöken, Tills ingen lifssaft mer vi ega qvar, Vi vålnader i denna öken. En hvar af oss skall stå en naken hamn Här klagande vid månens strimma, Och hviska månget stadsfullmäktig-namn. Af hämnden vred i enslig aftontimma. Ruiner blott utaf vår forna ära, Å våra stolta stammars höjd Vi skola ingen lummig krona bära, 1: —