Göteborgsposten – 10 oktober 1863, sida 1

Veckokrönika. Liksom en gammal kokett, den der genom yttre medel, smink, skönhetsvatten och hvad de allt heta dessa damernas toiletthemligheter, söker upphjelpa sina försvinnande behag, har den förflutna veckan genom några varma solskensblickar gjort ett par förtvitlade kraftansträngningar för att fängsla och tjusa oss; men det har dock varit törgätves! Den gråa hyn låter ej mera cachera sig, skönhetens höst är kommen, sommaroch fägringsdagarne äro förbi, numera hjelper hvarken puder eller löslockar — vi låta oss dermed hvarken pudra eller locka. — Ståndaktig i det längsta, har den sköna ej velat visa sin harm genom att fälla tårar, fastän sådana under nattens tysta timmar ej fullkomligt kunnat återhållas, utan i stället har hon bemött oss med en föraktsull köld. Vamnäktiga försök, vinsten deraf har ju endast tillkommit oss, som derigenom sluppit slask och regn! Skogsbruden fäller sitt grönskande hå och så göra äfven våra allöer, trädgårdsför ningen och — brunnsparken, hade vi så när sagdt, men der intet finnes att taga har kejsaren förlorat sin rätt. Promenaderna kring staden hafva sålunda intet mera för ögat lockande att erbjuda; de mindre träden, som nästan förlorat hela sin skrud, blicka sorgset på sina äldre stamförvandter, hvilka ännu prunka med några gulnade reminiscenser af sin forna nerrlighet, snart skola de alldeles dö ut och klädas sin hvita svepning, för att dock till våren lefva upp på nytt och skjuta glädjeskott till tecken af sin återvunna ungdomsfriskhet. lillfolje af det jemförelsevis goda vädret har mellertid vår promenadlystna allmänhet kunnat oafbrutet tillfredsställa sin lofliga lusta. En af de personer som dagligen företaga en Dromenad längs hela den s. k. Danska vägen, nar derunder roat sig med att göra en utmätling å vägen, det vill säga, undersöka huru