Göteborgsposten – 7 oktober 1863, sida 1

OO RE UA ER AN —————————— orimlig sabel. Men hur kall och mörk och lång den vintron än blir, så tager den vil slut en gång, och då — —. Du skall kanske en skönare vår än någon föregående frihetens och det nationella oberoendets herrliga vår — lyckliggöra det förödda och blödande Polen. Otroligare profetior ha slagit in. Det ser verkligen ut som erkehertig Maximilian skulle ha bestämt sig för utt följa prins Wilhelms af Danmark exempel och låta göra sig till monark under teml. prokära förhållanden. Deputationen från Mexico är på vig till den österrikiska kejsarestaden för att begära den habsburgske ättlingen för sitt sosterlands räkning. Den är på väg säger jag, och det har den varit något länge; isynnerhet har den uppehållit sig mycket länge i Paris, ja, så länge att man knappt visste hvad man skulle tänka derom. Man frestades alt supponera det hr Estrada och de öfriga mexicanska sennorerna antingen för lifligt anslagits af den förföriska stadens loc skelsor och försummade sitt seriösa, högvigtiga uppdrag för sina enskilta nöjen, eller ock ändrat åsigter i sjelfva hufvudsaken i följd af lokala inflytelser och kommit på den tanken att en Bonaparte skulle taga sig bättre ut på den splitternya mexicanska kejsaretronen än en Habsburgare. Dessa och liknande gissningar voro emellertid, som det sedan visat sig, fullkomligt ogrundade. Skälet till det förlängda vistandet i den franska hufvudstaden har befunnits vara af menlösaste natur och egnadt att ställa deputationens habsburgskt-imporialistiska känslor i full dager. Saken var den att de värda herrarna kommo att tänka på att det ej gick rätt väl an att komma i svarta frackar och erbjuda erkehertigen en kejsarkrona, och att de derföre beställt sig uniformer hos den berömdaste notabiliteton inom den parisiska skräddarekorporationen, monsieur Dusautoyr. En beställning af så vigtig natur kunde icke ens en så ojemförlig artist som denne herre esterkomma skyndsamt; sennorerna fingo vänta och måhända erfara att det ramla ordspråket om skräddarelöftens opålitlighet ännu håller streck. Emellertid blefvo uniformerna omsider färdiga, och om de ej göra åsyftad verkan på erkehertig Maximilian och stegra hans idåer om det späda kejsaredömets herrlighet, så är det ej monsieur Dusautoyrs och icke heller deputationens skull. Kung Georgios är då på väg till Grekland, men hans resa går ännu långsammare än den mexicanska deputationens — ja så långsamt att man tagit sig friheten likna den vid Odyssen. Den moderne Telemak och hans Mentor, grelve Sponneck, begåfvo sig först till — S:t Petersburg. Det var just icke rakaste vägen, men det är icke alltid som denna är den bästa, mena vår tids diplomater. Kung Georgios och hans rådgilvare tänkte väl att en uppvaktning hos Rysslands mäktige drott vore den mest politiska handling, som han kunde börja sitt officiella uppträdande med. Den lille kungen rönte också det allravarmaste mottagande af den store czaren. Man arrangorade lysande dinder för honom, der han fick hedersplatsen vid sjelfnerskarens sida, man visade honom stora uniformerade massor, som maskinlikt rörde sig i alla riktningar efter den kommenderandes nycko or — kort sagdt, man roade honom på alla upptänkliga sätt och Menor-Sponneck fick naturligtvis en släng af slefven. Sedan gick tärden öfver Berlin till Rumpenheim, der den morfaderliga och mormoderiga välsignelsen skulle inhemtas och så vi dare — — — Åpropos kung Georg, så är det ju ledsamt att det hjertliga nästan sentimentalt rörande förhållandet mellan denne kung och det