Göteborgsposten – 7 oktober 1863, sida 1

. —— Crcspigny lät dem veta att han hade beslutat att inbjud mr och mrs Monckton till Woodlands. Advokaten och hans fru skulle komma så ofta de kunde, hvar dag on möjligt, skref den gamle mannen med darrande hand, denn: som knappast förmådde att gå upp och ned på papperet men som ännu var tillräckligt säker för att kunna under skrifva ett testamente. De två systrarne sågo honom aldrig skrifva, utan at de kommo att tänka på detta dokument. Var det allare dan uppsatt och var det i sådant fall till förmån för dem Eller skull verkeligen Launcclot Darrell blifva så lycklig att utses till laglig arfvinge till denna så ifrigt eftersträfvade förmögenhet? Lavinia och Sarah de Crespigny ledo grymt af blotta tanken på den sista möjligheten. Det var icke blott penningarna, som de tänkte på, icke blott ägorna och farmerna som de togo i betraktande. Nej, det var äfven det vil. bekanta huset, hvari de bott så länge, de familjedyrbarheter, som deras egna varsamma händer afdammat som om de voro för heliga saker att vidröras af simplare fingrar. Der funnos gamla silfversaltkar, antika teoch kaffoserviser, stora porslinskrukor på trappan och inlagda spelbord i gröna rummet. Skulle den obarmhertige laglige arfvingen lägga sina händer på dessa samiljoskatter, som voro allra dyrbarast för de ogifta systrarna? De visste att de icke kunde vänta något skonsamt af Launcelot Darrell. Hade de icke påyrkat hans resa till Indien och derigenom förskaffat sig en beständig ovän i honom? Det hade kanske varit klokare, om de varit vän