Göteborgsposten – 7 oktober 1863, sida 1

——————————— förtrupper till att värna den andre Alexander mot den tredje Napoleon. . Den, som vinner tid, vinner allt, s eu gammalt gyllene ordspråk. hejsar Ålexander och furst Gortschakoff visste nog hvad de gjorde, när de skresvo sina första hoppgitvande svarsnoter falla af löften och vackra sraser, inviterande stormakterna till on förtrolig diskussion i ämnet. Den, som vinner tid, vinner allt, tänkte de. När tiden för ett sommarfälttåg är förbi, kunna de tredskande inSurgenterna krossas utan förskoning af den hopade ryska öfvermakten, utan att vestmakterna kunna göra något för dem eller för deras såidernesland. ja, om det kommer derpå an, kunna de moskovitiska kolonnerna förvandla Polen till en ödemark eller till en verkligt rysk provins bebodd blott at ryska kolonister. ger onnerade Rysslands herrskare. Skall han en gång nödgas erkänna att han uppgjorde räkningen utan värden, utan verlden — utan Europa, som dock har ett ord att säga i denna fråga, utan vestmakterna, som dock at pligt och intresse tvingas att öfvervaka hans handhafvande af det fideikommiss, som 1815 års traktat lemnade i Rysslands händer? Det är som om ett doft missnöje — nej, ett qväsdt raseri genombäfvade Europas civiliserade nationer från topp till tå — från monarken till dagakarlen. Pressen ordar hög ljudt och bittert mot jätten i öster, förtryckaren för hvilken intet annat är heligt än Nikcraren och det ryska väldets allmakt. Man och man emellan yttras ord, som röja alt tålamodets kalk är bräddad, at den stora massan i många europeiska länder brinner al begär att uppföra en fördämning mot det ryska öfverväldet genom det gamla Polens ställande — en fördämning, som skulle utgöra ett oskattbart värn för det af en moskovitisk universalmonarki hotade Europa. Och i kabinetterna — hvad säger man der? Bär diplomatien med tålamod sitt skymliga nederlag? Kan den uthärda att den moskovitiska regeringen drifvit med den, att den skulle prisgifvit den åt hela Europas åtlöje om ej Europa, af lätt törklarliga skäl, för tillfället varit mera hugad att gråta än skratta? Och suveränerna sjelfva — harmas de ej öfver gycklet? Huru smakar det Napoleon III att at furst Gortschakoff bli erinrad om 1812 års sälttåg? Kunde Biarrits bad afkyla kejsarens förargelse? Har Napoleon spelat ut sin sista trumf och skall han nu sitta tåligt och åse huru den nation, som väntat så mycket af honom, mördas med kallt blod? Svaren på dessa frågor skola antecknas i en annan Föfversigt, som jag hoppas, innan kort. De kunna ej annat än påskyndas at den exempellösa grymhet, hvarmed de ryska satraperna i Polen och deras uniformerade handtlangare gå till väga. En Muraview, som på den ringaste misstanke öfverlemnar min och qvinnor af alla stånd och åldrar åt den beryktade moskovitiska tortyren, som dömer till landsflykt — till arbete i Siberiens grufvor Lithauens ädlaste fosterlandsvänner, en Berg, som tigerlikt rasar mot den polska nationaliteten i städer och på landsbygden, som uppmuntrar sin råa soldatesks mord och plundringsbegär samt tillochmed eggar den att släcka sitt raseri på döda ting — hur kunna dessa ezarens favorittjenare annat än sätta butplänliga skamfliiokar ej blott på sill eget, men älven på hans minne? Skola de ej omsider tillintetgöra de betänkligheter mot ett krig till Polens förmån, som i det längsta gjort sig gilllande i kabinetterna; i Vintern är för dörren, säger man, och båståendet, att ett stort parti städar förfärdigats i Frankrike för ett ryski titt är en