Göteborgsposten – 6 oktober 1863, sida 1

reotypa fraser i jernekarnas dystra skugga uti den gammalmodiga trädgården på Tolldale, och ehuru han formligt begärt hennes hand och erhållit hennes förmyndares och hennes eget samtycke, så var dock Laura icke riktigt belåten. Ett visst misstroende stannade dock qvar i hennes bröst, och de attacker af svartsjuka, om hvilka jag redan sagt att de bildade törnena på hennes rosenstig, voro skarpa och talrika. Äfven mr Monckton oroade sig för sin myndlings skull. Han hade samtyckt till hennes förlofning med Launcclot Darrell. Han hade gått ännu längre; han hade uppmuntrat den unge mannens frieri, och nu då det var för sent att ändra hvad han gjort, började han tvifla på att han handlat klokt. Hon försökte att tysta ned sitt samvetes röst, men han kunde icke neka att hufvudskälet, som förmått honom att samtycka till sin myndlings förlofning var hans önskan att aflägsna Launcelot Darrell från Eleanor. Han kundo icke vara så blind för sin egen svaghet att ej märka det hemliga nöje, det gjorde honom att kunna visa för HEleanor uselheten af en kärlek, som så lätt kunde öfverflyttas från den ena till den andra. Dessutom försökte Gilbert Monckton att öfvertyga sig det han på det bästa sätt han kunde bevakat den tanklösa flickans bästa, som han skulle beskydda. Om han motsatt sig Lauras böjelse, skulle han gjort henne mycket olycklig. Den unge mannen hade godt hufvud och angenämt sätt att vara. Han härstammade från en ätt, som nästan kunde räkna sig till den högre adeln. Med tiden skulle