Göteborgsposten – 6 oktober 1863, sida 1

is å 8 öre. — Tidningens Byrå är i huset N:o 5 v — — ä— dern fortsara de lugnt med sitt arbete och ingenstädes förekommer något exempel på att de gjort uppror. Många svarta följa armåerna som sormän eller uppassare åt otficerarne och isynnerhet de sistnämnda hafva ådagalagt sin trohet i döden och antingen stupat med sina herrar på slagfältet eller af egen drift och med stor fara transporterat sina husbönders lik till deras hem ofta flera tusen (eng.) mil från valplatsen. Till regelbundna trupper hafva de ännu icke blifvit af södern använda, men deremot mångenstädes till fästningsbyggnader och skansarbeten. Göteborg d. 6 Oktober 1863. Dansk-tyska frågan. Times för d. 30 Sopt. innehåller en ny artikel i den dansktyska frågan, hvars innehåll vi anse oss i denna stund icke böra undanhålla våra läsare. Artikeln har denna lydelse: Det tal, hvarmed konungen af Danmark nyligen öppnat riksrådet, är icke af natur, att ingifva några stora förhoppningar om fredens bevarande. Det är ej uteslutande stäldt till de danska representanterna; det är äfven ett manifest till Europa, att de af tyska förbundet gjorda fordringar icke kunna bemötas af några vidare eftergifter å Danmarks sida, utan att detta skulle uppoffra sitt oberoende, öfverlemna nationens inre styrelse och politik åt tyska riksdagen och nödgas lyda de från Frankfurt utgåendd befallningarne. En konklav af tyska furstar har nyss upplöst sig och afrest från samma stad, efter att ha förhandlat om konstitutionen för just samma kår, som ännu eger makt att uppröra Europa genom sitt halsstarriga framhärdande i att göra ondt. Furstarnes debatt om den af österrikiske kejsaren föreslagna förbundsreformen visade bestämdt, att förbundsdagen med hela dess klumpiga politiska maskineri ej har ens de furstars obetingade förtroende, af hvilkas delegerade den består. Och sedan de tydligt tillkännagifvit sin farhåga, att vid den första tryckning af krig hela organittionen skulle ramla sönder, lemnade de den oförrad, för att fortsätta med ett förfarande, som direkte syftar met att frammana den olycka de borde frukta och med synnerlig försigtighet undvika. Den gamla tyska hjelplösheten och fortvaron af ett nationalt ondt kan ej få någon större illustration, än det missödet att förbundsdagen ännu tillåtes arbeta, fastän utdömd af både furstar och folk. Såsom organisation kan den onekligen anses för dömd, ty Österkes högt uttalade afsigt, att fö a den i dess nuvarande form, skall alltid hvila öfver densamma. Vissheten om att ha blifvit utdömd och utsigten till att vid första lägliga tillfälle blifva trampad under fötterna, skulle slutligen försätta hvarje på vanligt sätt konstituerad kår i fullkomlig overksamhet. Men tyska förbundsdagen, utan all politisk styrka hemtad från folket, som icke har det ringaste inflytande på densamma, och icke egande furstarnes förtroende, hvilka sjelfva utvisat dess brister, handlar ännu lik en tung mekanism, som af ingenting kan hejdas. Den utöfvar blott ett slags verksamhet, har endast ett mål som den fullföljer, utan någon gnista af statsmannaskap eller synbar uppfattning af de faror, i hvilka den störtar sig. Under en följd af år har den ej haft något synligt mål eller plan, utom den att inkräkta, inskränka eller uppsluka Danmarks suveräna rättigheter. Medveten om, att denna monarkis oberoende står under högtidlig garanti af Frankrike och England, och nu fullkomligt upplyst om, att Danmark -icke skulle stå allena i händelse af ett anfall, drifver förbundsdagen, med en arrogans som liknar dåraktighet, Danmark till den sista ytterligheten och sätter Europas fred i fara, ytterligt blind för hvilka följderna kunna bli för Tyskland sjelft eller hvad detta är säkert om att förlora genom ett krig. Det står i fullkomlig öfverensstämmelse med Frankfurter-landtdagens stora oförmåga i att handhafva förhållandena, att den gör den sämsta sak möjlig vid den möjligast sämsta tid. Frågan om tyska Snationaliteten står ej der den befann sig åren 1849 och 1850. Då var Preussen dess förkämpe och när det erbjöd sig att befria hvarje förtryckt del af racen från dess grannars välde — Frankrike försigtigtvis undantaget —, bade det någon politisk frihet att dela med sig. Preussens återfall i absolutism beröfvar agitat. nen t. e. m. skenet af ursäkt. Danmark är fullkomligt berättigadt, att i den tyska befolkningens eget intr motsätta sig försöket att påföra hertigdömet några konstitutionela förändringar genom tyskt inflytande. Forbundsdagen begär af Danmark en gemensam konstitution för hela monarkien. Det tillhör Forbundsdagen att bestämma, hvilken grad af politisk frihet den skall medgifva, eftersom en del af monarkien är en förbundsstat. Då Preussen är Tysklands mönsterstat, kan det icke tillåta Förbundsdagen att bestämma någon regeringsform, som står i för FR —